Smugglosmurf

Mitt immunförsvar är ju känt över vidderna sedan tidigare. Jag blir aldrig SJUK. Och varje gång jag säger det är det någon som känner behovet att upplysa mig om att jag inte ska säga så, eftersom jag då omedelbart kommer att bli mycket svårt sjuk. Jag antar att de går enligt hela den här "ta i trä-"mentaliteten. Det verkar dock inte spela någon roll hur många gånger jag säger det utan att ta i något träslag. Blir ändå aldrig sjuk.

Tills nu. Ja, alltså, jag blir ju inte sjuk-sjuk som normala människor. Jag har fortfarande ett immunförsvar som kan slå ner små ekorrar på bakgården, det får ni inte glömma. Men den där förbannade öppna förskolan alltså. Där springer de snoriga småungarna runt och slickar överallt och hostar på kaffekopparna. Förra veckan var det Isabelle, som intet ont anande slickade loss på en gul plastkastrull på lekfilten, och sedan mystiskt insjuknade i feber sex timmar senare. Igår var det jag. Och jag har förbaske mig inte slickat på någon gul plastkastrull! Jag har bara druckit kaffe, sjungit om att bygga någon slags kyrka och mindat min egen business. Isabelle har numera med sina egna, RENA, leksaker, som inga andra feberridna ungar har slickat på innan. Lik förbannat mådde jag kymigt igår. Och lite värre idag. Inte värre än att jag överlever, men det är fortfarande störigt! Måste de ta med sina kräkiga, febriga ungar till ett ställe där det finns femtonhundra barn och vuxna de kan smitta? Kan de inte ha sina egna små kräk- och snorkalas hemma hos varandra istället, så att vi hederliga människor kan dricka kaffe ur en kopp som är oslickad av en treåring?

Nu måste jag belasta mig med massa ibuprofen och sköta handhygienenen beyond exemplariskt för att Isabelle inte ska behöva bli sjuk igen, vilket givetvis är det viktigaste.