Smugglosmurf

Natten som gått känns som en enda lång konspiration. Dottern somnade sött redan vid 18-tiden igårkväll, fullständigt utmattad. Vi såg på Bron, åt en god middag och tog varsitt glas vin för att fira det till synes friska barnet. Klockan 22.30 gick vi och la oss. Dottern vaknar 22.45 och är hungrig. Äter. Är trött och försöker somna om, men verkar ha ont i magen och tolererar bara upprätt ställning i famn under ca en halvtimme. Därefter har hon inte längre ont, men har däremot piggnat till. Jag går och lägger mig på soffan. Maken tar nattpass nummer ett.

Klockan två har dottern tydligtvis både hunnit somna och vakna inne i sovrummet. Får mat. Är orolig. Maken går och lägger sig på soffan. Jag tar nattpass nummer två. Lägger ner dottern i sängen efter att ha gett henne en Ipren-supp mot 39-gradersfebern. Hör konstigt ljud. Dottern, som ligger på rygg, har kaskadspytt rätt ut. Har kräk ÖVERALLT, inklusive i ögon och öron. Jag kallar på maken. Vi kräksanerar dotter och säng. Maken lägger sig åter på soffan. Dottern är trött. Klockan är halvtre. Klockan tre har dottern somnat i sin egen rena säng. Jag släcker. Hör ett hulk från hallen. Katten kräks. En minut senare hör jag ett hulk från köket. Katten kräks igen. En minut till. Ännu en kattspya. Oklart var. Orkar inte gå upp. Somnar. Utmattad.

Vaknar av att hemtelefonen ringer. Och ringer. Och ringer. Klockan är fyra. Maken sover den komatöses sömn med lurar i öronen. Jag svarar med andan i halsen och förväntar mig besked om allvarlig sjukdom eller död. Ingen säger något på andra sidan. Efter den initiala chocken när jag inser att ingen närstående är död eller sjuk övergår jag till funderingar om vem som ringt. Kommer fram till att det måste varit Killer Bob eller en seriemördare. Ligger klarvaken i sängen och är livrädd. Lyssnar efter minsta ljud i lägenheten. Vill egentligen väcka maken, men avstår. Någon borde ju få sova. Nu sover dotter, make och nykräkt katt. Men inte jag. I en och en halv timme ligger jag och är livrädd för... något oklart. Somnar halvsex. Drömmer om rumänska jättebebisar bakom galler.

Tack och lov vaknar inte dottern förrän halvnio. Det är den enda konspirationsfria delen av berätttelsen. Själv har jag taggat ner lite inför hela seriemördargrejen. Jag tror nog inte heller att det var Killer Bob. Fast man vet ju aldrig. Bäst jag låter lite mindre skräckslagen nästa gång jag svarar, så att jag skrämmer bort honom en gång för alla. Jag skojar bara nästan.

Kattkräket? Vi hittade bara en spya. Övriga tros vara uppätna, men vi vet inte. De kan finnas på ryamattan i hallan också. God bless the ryamatta där varken spya eller smuts syns.