Smugglosmurf

Jag tror att vi eventuellt håller på att uppfostra en blivande medeltidslajvare. Eftersom dottern har fått för sig att hon numera inte ska stänga munnen när hon får mat eller gröt i den, utan istället stoppa in fingrarna i den har vi satt igång med positiv förstärkning. För att liksom motverka det nyligen inlärda beteendet. Mota Olle i grind, if you will. Det innebär att vi numera applåderar vår dotter när hon efter att ha fått in mat i munnen stänger den direkt. Vi applåderar och sedan ropar vi "hazaa!" och höjer armarna simultant i luften. Att vi använder hazaa högst ironiskt har Isabelle ingen aning om, men troligtvis kommer det att leva kvar i hennes undermedvetna som något positivt, och plötsligt är hon med i en medeltids-lajvgrupp. Typiskt.

Idag har vi också upptäckt oroande Laleh-tendenser, ni vet den där irriterande tjejen som dök upp för ett par år sedan och hävdade att hon kunde sjunga? Isabelle gjorde en spot on Laleh-harkling. Det är den där harklingen mitt i låten som hon slog igenom med. Den låter lite som en blandning mellan ett uppnosigt tonårs-mucka-gräl-läte och förstadiet till en allvarligare kaskadspya. Jag ska inte ljuga för er. Jag och maken blev bekymrade. Att ha närt en Laleh vid sin barm är nästintill så illa som att ha närt en Håkan Hellström vid den. Efter en stunds funderande kom vi fram till att vi inte kommer att sluta älska henne för det. Maken kommer bara inte att gå på några av hennes konserter. Jag antar att det faller på min lott. Då är det nog bäst att redan nu börja anger management-terapi med hjälp av Laleh-skivor på repeat tills jag blir avtrubbad och slutar försöka gräva ut mina egna ögon för att få henne att sluta sjunga. Man måste ha en plan. Jag känner att jag har det nu.