Möhippa i Göteborg
Nu är det över, det verk jag planerat (med mycket god hjälp) sedan i januari: E:s möhippa. Jag är ju nämligen inte bara blivande mor, jag är även brudtärna på E:s bröllop i början av juni. Alltså har jag under mycket hemliga former micklat ihop en möhippa som skulle gå av stapeln innan de tre bäbisarna kom ut (stackars E har inte mindre än tre ytterst höggravida kompisar). Detta gick mycket bra, och iallafall hade inget vatten gått klockan kvart i tio igårkväll när jag och en till av de höggravida avlägsnade oss med komatös trötthet och svullna fötter som skäl, och bortsett från det viktigaste målet att E skulle få en toppendag, så var det lite av målet att bäbisar skulle lysa med sin frånvaro.
Kruxet med denna möhippa har varit att den gått av stapeln i Göteborg (staden man känner mycket hat i när man kör och åker bil). Eftersom det nu är mindre än tre veckor kvar till BF körde den heroiske maken mig till Göteborg och har stoiskt genomlevt en mycket ensam och lång lördag på det vandrarhem vi bor på. Ja, ni läste tyvärr rätt, vi bor på ett vandrarhem. Vi höjde medelåldern med tio år när vi checkade in, men tröstade oss med att vi är mycket ekonomiska. Men, I tell you, det har inte värst mycket att komma med jämfört med det femstjärniga hotell vi delade med Green Day i somras när vi var här. Jag har försökt (och faktiskt lyckats till stor del) att se detta som ett av livets små krumsprång. Ena året bor man på finfina hotell, och nästa ödmjukar man ner sig till vandrarhem med toalett i korridoren. För övrigt, toalett i korridoren sucks när man är gravid och har drabbats av Guds vrede. Själviskt har jag tillbringat den tid jag behövt på handikapptoaletten/duschen. Jag konstaterade lite snabbt att om det inte finns hiss upp till vandrarhemmet, så är oddsen för handikappade gäster relativt små. Om man inte med handikapp räknar typ rehabiliterande hjärtinfarktspatienter och dylikt, men jag kan verkligen inte rekommendera vandrarhem till den patienttypen.
Igårkväll när jag kom hem från möhippan träffade vi på mycket skumt folk det gemensamma köket/matsalen. Scouter. En lördagkväll i ett allrum på ett vandrarhem i centrala Göteborg satt de, åtta scouter i 20-plusåldern. Ursäkta mig nu, om jag trampar på några ömma scouttår, men är det inte rätt skumt folk det där? Sitta och planera någon konstig skogsträff en lördagkväll. Varför är de inte ute och super som normala 20-åringar? Jag har aldrig litat på dem, med sina knopar och sitt konstiga pinnbröd. Själv är jag åtminstone gravid, och har rätt att sitta på ett vandrarhem i centrala Göteborg en lördagkväll utan att så mycket som en droppe alkohol funnit sin väg ner i min strupe.
För övrigt är Guds vrede minskad. Jag ska aldrig mer skratta åt reklamen med svanktatueringar!
Nu ska jag in och väcka den heroiske maken så att vi kan ta oss tillbaka till civiliserade breddgrader där trafiken inte är full med hat.
Kruxet med denna möhippa har varit att den gått av stapeln i Göteborg (staden man känner mycket hat i när man kör och åker bil). Eftersom det nu är mindre än tre veckor kvar till BF körde den heroiske maken mig till Göteborg och har stoiskt genomlevt en mycket ensam och lång lördag på det vandrarhem vi bor på. Ja, ni läste tyvärr rätt, vi bor på ett vandrarhem. Vi höjde medelåldern med tio år när vi checkade in, men tröstade oss med att vi är mycket ekonomiska. Men, I tell you, det har inte värst mycket att komma med jämfört med det femstjärniga hotell vi delade med Green Day i somras när vi var här. Jag har försökt (och faktiskt lyckats till stor del) att se detta som ett av livets små krumsprång. Ena året bor man på finfina hotell, och nästa ödmjukar man ner sig till vandrarhem med toalett i korridoren. För övrigt, toalett i korridoren sucks när man är gravid och har drabbats av Guds vrede. Själviskt har jag tillbringat den tid jag behövt på handikapptoaletten/duschen. Jag konstaterade lite snabbt att om det inte finns hiss upp till vandrarhemmet, så är oddsen för handikappade gäster relativt små. Om man inte med handikapp räknar typ rehabiliterande hjärtinfarktspatienter och dylikt, men jag kan verkligen inte rekommendera vandrarhem till den patienttypen.
Igårkväll när jag kom hem från möhippan träffade vi på mycket skumt folk det gemensamma köket/matsalen. Scouter. En lördagkväll i ett allrum på ett vandrarhem i centrala Göteborg satt de, åtta scouter i 20-plusåldern. Ursäkta mig nu, om jag trampar på några ömma scouttår, men är det inte rätt skumt folk det där? Sitta och planera någon konstig skogsträff en lördagkväll. Varför är de inte ute och super som normala 20-åringar? Jag har aldrig litat på dem, med sina knopar och sitt konstiga pinnbröd. Själv är jag åtminstone gravid, och har rätt att sitta på ett vandrarhem i centrala Göteborg en lördagkväll utan att så mycket som en droppe alkohol funnit sin väg ner i min strupe.
För övrigt är Guds vrede minskad. Jag ska aldrig mer skratta åt reklamen med svanktatueringar!
Nu ska jag in och väcka den heroiske maken så att vi kan ta oss tillbaka till civiliserade breddgrader där trafiken inte är full med hat.
Kommentarer
Postat av: Elna
TACK än en gång för en fantastisk dag!! Det var för övrigt din heroiske make som knäckte koden - ingen göteborgare har tidigare känt till att hela skiten är byggd för vänstertrafik...!
Postat av: Linda
Bra text.
Trackback
