Smugglosmurf

Nyårshelgen har gått i arbetets tecken. Jag är idag inne på dag nummer fyra av uppstigning klockan 05.25, och jag kan meddela att det är föga upphetsande. Imorse låg gråten inte långt borta när jag ena minuten drömde att jag var i en väckarklocksaffär för att hitta den optimala väckarklockan och andra minuten insåg att det var min högst egen väckarklocka som ringde och ville tvinga mig ur sängen. Eller, ville och ville, den har förstås inte sin egen agenda vad gäller min uppstigning, men den har en väldigt uppmanande ton.

Efter dag fyra med kort om personal var det dags att gå hem och vila. Nej, givetvis inte, det var förstås dags att gå hem och packa lite mer. Annonsen på Blocket var, som jag trodde, en mycket ljus idé. Expediten sålde som smör i solsken och försvann redan igår morse. Garderoben har varit något mera svårsåld, men finner förhoppningsvis sin väg härifrån imorgon om allt går som det ska. Alltså var den tvungen att tömmas idag. Det är förstås bara bra. Ju snabbare möblerna säljs, desto snabbare måste vi packa. Alltså packar vi som små lemurer (enligt hörsägen legendariska packare, de där gynnarna).

Igår bjöds vi inpromptu hem på nyårsmiddag till svägerska och svåger. Mycket uppskattat när man lever i en värld bestående av jobb, personalbrist, renovering och packande. Idag blir det blygsammare måltid troligtvis bestående av någon slags snabbmat. Imorgon ringer väckarklockan 05.25. Igen. Den person som vill ringa in mig till mer jobb under mina lediga dagar måndag eller tisdag kommer mötas av ett elakt skratt. Moahahahahaha, kommer jag att skratta i deras små öron. Sedan kommer jag att säga nej. Och därefter direkt drabbas av dåligt samvete och säkert gå in och jobba iallafall fast jag inte ens har påbörjat packning av vare sig kök eller arbetsrum än. A sjuksköterskas jobb is never done, I tell you.

Aslan hjälper till. Eller snarare stjälper till. Hon är inte alls duktig på att packa.