Smugglosmurf

Idag, såsom alla andra dagar den senaste månaden väntar vi på att en bäbis ska komma ut. Tack och lov inte ur mig. Det har kommit tillräckligt många bäbisar ur mig för ett par år framöver iallafall. Den bäbis vi väntar på skulle ha kommit igår, fast alla nog trott att den egentligen skulle komma mycket tidigare, precis som dess föregångare gjort för några år sedan. Men icke. Ingen bäbis synes än. När modern ringde för en timme sedan svarade jag med ett förhoppningsfullt "Hej?". Troligtvis en hälsning hon möts av varje gång hon ringer ett telefonsamtal nuförtiden. På facebook känner jag mig som en stalker som går in och kollar när hon och sambon varit inne senast eller om de möjligtvis är på väg till förlossningen. Men icke.

Själv har jag för länge sedan glömt hur jag själv gick och led de där sista 19 dagarna som jag själv gick över tiden. Hur en hårtvätt slog ut mig en hel förmiddag. Hur jag fick pausa i soffan mellan foundation och mascara. Hur jag kissade på mig när jag nös om jag glömde hålla benen i kors. Hur jag bara orkade vara inne i stan i två timmar innan jag fick åka buss hem och sova den medvetslöses sömn ett par timmar. Hur jag var tvungen att kissa på Hansas toalett fyra gånger under de två timmarna jag var i stan. Hur mina handleder svullnade upp varje natt och hur mina fötter vägrade gå i skorna. Hur alla sa till mig att jag skulle passa på att sova (med femton utropstecken efter) och hur alla stirrade på mig på stan när jag vacklade runt som en överburen anka. Hur jag promenerade hysteriskt för att förlossningen skulle starta. Hur jag drack mousserande vin för att förlossningen skulle starta. Hur jag (vi) färdknäppade för att förlossningen skulle starta. Hur förlossningen för #¤&/¤ aldrig ville starta oavsett hur man ansträngde sig. Aah, in the words of Celine Dion, it's all coming back to me now. Nu blir jag väckt klockan halvtre och klockan sex varje natt och morgon, men det är faktiskt ett rent nöje i jämförelse. 


I väntans tider. Och detta är ändå ett par veckor sedan.