Smugglosmurf

Igår var jag och Peter barnvakter till en febrig Joel. En viss nervositet försiggick besöket som skulle vara i tre timmar. Ingen av oss har någon större barnpassningsvana och jag levde i tron att man borde gå dit med något slags detaljerat program med aktiviteter i punktform (ni hör ju att jag kommer bli en toppen easy-going mamma). Det var bara halvt om halvt jag skojade när jag frågade fadern huruvida vi skulle förbereda något slags sång- och dansprogram, men han valde att ta det som ett skämt.

Visar sig att det ändå är rätt lätt det där med att roa barn. De är inte så krävande när det gäller spirituella aktiviteter. Först fick jag läsa om Castors bönodling, sedan spelade vi puppy-spelet. Peter var mycket pedagogisk vad gällde fuskande och jag var barnslig och vann två gånger (Joel vann en på egen förmåga!). Sedan tyckte jag att vi skulle ta det lugnt med tanke på febern, och titta på lite film. Jag var mycket sugen på Alfons och Peter på Fem myror är fler än fyra elefanter. Det blev Teletubbies.
Vad är det egentligen? Jag är fortfarande lite uppskakad. En hade en tv i magen, en åkte sparkcykel, en hade handväska och den fjärde hade en konstig kohatt på sig. Så lallade de runt utan att göra något begripligt överhuvudtaget. Då och då zoomar de in på en konstig bäbis i solen (veckans bäbis?) som skrattar. I tell you, superskumt!

Nåväl, efter att ha traumatiserats av dessa... varelser (?) lade vi pärlplattor. Det var mycket pedagogiskt med räknande och tittande på ritningar. Eftersom vi inte ville förarga fadern och modern lät vi bli att stryka plattan, men det gjorde fadern ett excellent jobb med när han kom hem (även om Joel först ansåg att modern var duktigare på strykning av plattor, medan fars specialitet på strykningsdepartementet var skjortor).

Nu tror vi (kanske) att vi kommer att bli bra föräldrar. Kanske. Fast jag slipper helst Teletubbies.