Smugglosmurf

Min familj är rätt suspekt. Fadern, den norrländske mannen från vidderna, träffade min mor på nattklubben Maxim i Helsingborg. Tycke uppstod tydligtvis, och jag skapades. Fadern hade sedan tidigare fem barn från två olika äktenskap, mina blivande halvsyskon, och modern hade två söner med en man sedan tidigare, också de blivande halvsyskon. När jag var liten ville jag ha hela syskon, och eftersom inga skapades räknade jag ibland ihop mina halvor till tre och ett halvt syskon. Det har för övrigt varit höjdpunkten i min matematiska karriär.

Modern bor nuförtiden norröver, det vill säga i Stockholm. Där går hon på opera och teater. Hon tycker om god mat och vin. Hon börjar gråta av telefonköer och borttappade glasögon.
Fadern blickar ner på oss från himlen, om man hade varit det minsta religiöst lagd, vilket han faktiskt var själv, så låt gå för att han blickar ned på oss för all del. Fadern gillade att tura och att ta en öl med sin dotter på Telegrafen. Han gillade inte humor. De få gånger det någonsin kom ett skämt över hans läppar var det alltsom oftast ett som var fullkomligt omöjligt att förstå poängen med. Dock brukade han efter levererad poäng själv skratta så smittande att man inte kunde låta bli att ryckas med.

Med maken följde något som omnämns "klanen". Jag har älskat dem från första stund, även om jag såhär några år senare fått höra att jag sett ut som ett rådjur fast framför strålkastare under samtliga familjemiddagar det första året.
Karaktäristiskt för klanen är att de alla älskar sås. Oavsett hur mycket sås som tillagas är det alltid i minsta laget. Vill man hamna i god jord hos svärmor äter man lutfisk på julaftonskvällen. Vill man hamna i god jord hos svärfar går man med på att marängsviss alltid är en överlägsen efterrätt jämfört med andra efterrätter, utom möjligtvis äppelpaj.

Maken kräver knappast någon närmre presentation. Maken är den som lagar min middag och packar min lunchlåda och den som masserar mina fötter när jag haft en jobbig dag. När jag kommer med dumma infall som att vi omgående ska köpa en ny lägenhet till vår nya gren inom klanen så lyssnar han på mig och tillmötesgår mig. När jag ber om ursäkt för att jag varit förhastad tar han på sig halva ansvaret. Han är den som följer med mig på Sex and the City på bio och den som somnar bredvid mig varje kväll till ett avsnitt av How I Met Your Mother.

Aslan, även känd som Hår av Hin, Satans avkomma eller charmtrollet är vår kära katt. Hon fyller fem år i dagarna. Hon hatar andra djur, specifikt andra katter. När man inte tittar snor hon skinka från frukostbordet eller chips ur chipsskålen. Aslan lever i tron att det sker enormt spännande saker i trapphuset. Hon vill konstant smita ut. När hon tas ut i koppel vill hon alltid direkt gå in i lägenheten igen. På fritiden jagar hon silverfisk eller dricker vatten ur badkarskranen. När hon träffar någon hon inte gillar väser hon och hon lyckas varje dag hålla rumpan ovanför kattlådan när hon kissar så att vi måste ha en tidning under kattlådan för att slippa trampa i kattkiss. Vi älskar henne och hon tolererar att bo med oss för att hon saknar tummar.

Einar (Julia) är 20 veckor gammal och skvimpar runt i fostervatten i min mage. Den åttonde april är det tänkt att hon ska komma ut. Vi känner henne inte så väl, men maken säger att hon är en han. Det enda vi vet är att hon är tämligen akrobatisk. Och att hon på mystiskt sätt påverkat min balans. Jag har halkat tre gånger på en vecka. Båda mina knän är blåslagna. Einar (Julia) måtte ha ändrat min tyngdpunkt på något vis. Idag föreslog min kollega ett par stabila höftbyxor. Så jag inte får någon fraktur. Får väl snart börja med hjälm också.