Smugglosmurf

Jag har alltid tyckt om att skriva och har dagböcker från tidig mellanstadietid, ni vet då när jag hade de fula rosa-turkosa glasögonen. Någon gång ganska tidigt under Irlandsåren slutade jag skriva dagbok tyvärr, och sedan dess har jag aldrig kommit igång igen.

När jag läste Antigonish vanvettigt underhållande resedagbok från Totnes vaknade tanken till liv att man kanske skulle ta och starta en blogg. Såsom brukligt tog det ett tag från tanke till handling, men i april i år kom Smugglosmurfbloggen igång.

Jag gillar att blogga, men det är ibland svårt att veta var man ska dra gränsen. Vad är för personligt? Var går gränsen för när man hänger ut någon och när det bara är underhållande? Att balansera på gränsen mellan för personligt och bara rent tråkig information om någons meningslösa liv är stundtals ganska svårt. Att hänga ut en mäklare med för- och efternamn är givetvis den här bloggens lågvattenmärke vad gäller diskretion och balansgång. Jag har inte ens med mitt eget efternamn, men tydligtvis var det helt ok att läggga ut någon annans namn. Hjärnsläpp. Tur att mannen ifråga faktiskt googlade sig själv och berättade det för mig, annars hade jag väl fortsatt att i burdus framfart lägga ut folk på bloggen i rasande takt.

Ibland känns det supertråkigt att blogga. Känns ibland som att ingen läser det man skriver och att man lika gärna kan skriva i ett vanligt jäkla Worddokument till sig själv. Fast det är ju inte så. Bara för att folk inte skriver kommentarer till varenda inlägg betyder det inte att folk inte läser. Blir alltid lika glad när folk säger att de tycker om att läsa min blogg.

Ibland har man haft en jobbig dag på jobbet, bråkat med någon av kollegorna. Ibland har man haft ett oväntat dödsfall bland patienterna eller kanske bara blivit anklagad för att vara en sjuksköterska från nazi-Tyskland av någon som tvingats byta från enkelrum till en fyrasal. Knappast ok att skriva om när man har ett sekretessbelagt yrke. Bortsett från kollegan som skröt om sin ringa viktuppgång under graviditeten. Henne var jag tvungen att hänga ut, av rent feministiska och systerliga skäl. Dessutom läser hon inte min blogg. Hon är en sån som säger "gåggel" istället för "google". Oj, förlåt, nu gick jag visst över den där gränsen. Hell hath no fury for a Johanna scorned...

För det mesta har jag sådana skäl de dagar jag inte uppdaterar bloggen. Antingen är jag helt enkelt för arg på någon eller något, eller så saknas inspiration helt och hållet. Ni ska få slippa läsa saker i stil med "Idag var jag på jobbet. Det var kul. När jag kom hem stekte jag pyttipanna och satte på mig min pyjamas." De dagarna slipper ni läsa mina alster.