Smugglosmurf

Ännu en arbetshelg har förflutit smärtfritt. I vanlig Murphy-ordning har det varit snudd på omöjligt att komma i säng innan midnatt fredag och lördag när klockan var ställd på halvsex följande dag. Igårkväll däremot, kvällen innan ledig dag, fick jag göra mitt yttersta för att lyckas hålla ögonen öppna för att se klart Hitchcock-filmen Fel man. Med abnorm viljestyrka lyckades jag låta bli attt somna i soffan, men var i sängen klockan 23 och somnade inom 30 sekunder. Har sovit som en död mellan 23 och 11 idag. Har en obehaglig känsla av att jag har en hals, men det är säkert bara inbillning eftersom jag aldrig blir sjuk.

Man har inte mycket att prata om efter att enbart ha varit på jobbet. Konversationerna inskränker sig till: Vet du vad min patient sa idag? Favoriten igår var en manlig patient som kom ut i korridoren från sin sal och viftade med armen framför sig med en äcklad min. Säger till mig: Gå in där och tänd en tändsticka. Den humorfria sjuksköterskan tänker direkt "nejnej, inte med all syrgas vi har i luften", men finner sig snabbt och säger: Någon som har fisit? Patienten nickar frenetiskt och får sjuksköterskerekommendationen att ta en långpromenad i korridoren.
Andra höjdpunkten på helgens arbete har varit bajsrapporteringen. Som sjuksköterska vill man gärna ha koll på mängd, konsistens och frekvens. Igår kom lilla, lilla söta tanten på 80-någonting bast fram och sa: Jag har ju alldeles glömt att säga till dig! Jag har bajsat både i förrgår, igår och idag! Denna bekännelse ledde till att övriga tre tanter på salen rapporterade in senaste dagarnas bajsvanor. I tell you, tillfredsställelsen över att få föra in avföringsfrekvens i respektive journal är mycket hög, och då skojar jag inte ens!