Smugglosmurf

Jag önskar att jag kunde säga att jag aldrig blivit konfronterad med den mängd alkohol jag dricker, men det vore lögn. Jag väljer att skylla på att jag är ett offer för olyckliga omständigheter. Efter gymnasiet var allt jag ville att komma bort från den håla jag ansåg mig bo i, dvs Helsingborg. Frågar ni mig nu, iallafall om ni som frågar är från Malmö, vad jag anser om Helsingborg, så kommer jag att säga att det är Sveriges bästa stad med ett helt överlägset fotbollslag (detta trots att jag knappt sett en enda match med dem). The power of lokalpatriotism is strong in this one.
Iallafall, efter studenten skulle jag till Paris. Trodde jag. Jag sökte en halv miljon au pair-jobb i Paris samt slängde in en ansökan till ett hotell i Devon- middle of nowhere, England. Det enda jobb jag fick var det i Devon, på ett vackert hotell som låg mitt på landet (koskräck. KOSKRÄCK!!). Det var bara att åka.
Man vet ju att skottar, irländare och ryssar är glada i sin alkohol. Så är dock även engelsmän. De bjöd storsint in mig till sitt pub-nöje, givetvis, jag var ju blond, svensk och 19. Alla män utanför Sveriges gränser tror att svenskor spenderar sin tid nakna med män de knappt känner i Volvobilar, bastuar och skogar. Jag tror det är Lena Nyman vi har att tacka för detta.

Efter Devon och London (min koskräck förflyttade mig till London efter blotta fem veckor på landsbygden) var det dags för Irland. Drömmen om Paris hade någonstans på vägen drunknat i en pint Strongbow. Ur askan i elden, I tell you. Det fascinerande med Irland är att folk, trots att de super som om det inte finns en morgondag, lyckas ta sig till jobbet och leva normala liv. Servitris by day och stammis på diverse pubar och klubbar by night blev mitt kall under mer än tre år. Bakfyllan har alltid varit min följeslagare genom livet, men trots att jag, och mina kollegor till mitt försvar, spenderade första halvan av arbetsdagen med huvudet i toalettstolen satt vi likväl med varsin pint vid bardisken efter arbetsdagens slut.
Efter en särskilt tung personalresa till Westport i Mayo på tre dagar (och jag överdriver inte när jag säger att vi drack vår första öl strax efter frukost varenda dag) fick jag frågan "Do you have a death wish?" av den läkare som fick diagnostisera mig när jag kom in med episka smärtor i magen. Hon tyckte inte att man skulle kunna palpera levern på en 22-åring. Min chef tyckte bara att jag var otacksam som inte dök upp på jobbet efter att ha fått tre utvilande dagar i Mayo.

Så, kära vänner, sensmoralen i denna historia är att det är de Brittiska öarnas fel att jag har en skev bild av alkohol! Nä, inte det heller. Jag valde ju trots allt att komma hem till Sverige igen, och även om min kärlek till vin är stor är konsumtionen mer än halverad sedan den tiden. Jag har inte bett någon läkare attt palpera min lever sedan dess, men tror att den är opalpabel igen. Dessutom finns det massor med antioxidanter i vinet. Jag tror det är därför jag aldrig blir sjuk.