Brännboll Banarne style.
Idag är det midsommarafton. Det är kul, tror jag. Jag kommer från en ganska konstig familjesammansättning och har, har jag insett, ganska taskig koll på midsommar.
När vi klädde midsommarstången idag insåg jag att det var något jag aldrig tidigare gjort, och dansen runt midsommarstången var minst sagt ringrostig, även om det ringde en del klockor från den tidiga barndomen.
De senaste åren har jag jobbat midsommarafton, ibland tilll och med frivilligt.
Nåväl, midsommardansen var riktigt rolig. I nailed Små grodorna, om jag får säga det själv.
Sedan skulle det, till min stora, och jag vet, väldigt klyschiga, vånda spela brännboll.
Alla naturliga flyktinstinkter vaknade samtidigt i min kropp. Plågsamma minnen från mellanstadiet och högstadiet dök upp framför mina ögon likt en kavalkad i misslyckande och förnedring. Jag har metodiskt sedan den tiden utövat min vuxna rätt att låta bli att vara med, ända fram till en personalfest för något år sedan. Den gången var det lugnt, för all vårdpersonal formligen suger på att spela brännboll. Vi kan annat. Viktigare grejer, typ rädda folks liv och sådär. Vi har ett annat perspektiv på vad som är ok att misslyckas med.
Idag insåg jag att ja, jag kan utöva min vuxna rätt att inte vara med, men insåg i nästa sekund att jag nu förväntas vara så vuxen att det enda rätta är att faktiskt ta skeden i vacker hand och spela jävla brännboll. Jag var ungefär lika duktig som femåringarna och lite sämre än pensionärerna. Ingen var elak, men jag kände direkt igen den i gänget som en gång var den där elaka killen som förnedrade alla som inte sköt bollen rätt ut i skogen på första försöket. Kommentarer i stil med "Det här är blodigt allvar" och "Nu gör ni helvvarv hela bunten så att vi vinner" sades på skoj, men inte helt utan en underton av blodigt allvar.
Jag vet, jag vet, sånt där ska man se för vad det är och skaka bort det som det patetiska trams det är. Det är bara det att utan att man själv vet riktigt hur det gått till så har man förvandlats till en rädd och osäker tolvåring som istället för att skjuta ut bollen i skogen vill förpassa sig ut i skogen själv. Utan att passera gå. Och när jag säger gå menar jag den där jäkla första kontrollplattan man får ställa sig skamset på när man har skjutit ut en fjuttig boll till motspelaren som står längst fram på uteplanen.
Vill ni ha en sensmoral? Det får ni inte, för jag vet inte vad den är. Ni kan få en insikt däremot. Det är väldigt skönt att slippa vara barn.
