Smugglosmurf

Som dagsjuksköterska är man inte så van vid att manövrera en ficklampa i sitt arbete. Att gå in i en sal med fyra patienter där en ska ha antibiotikainjektion klockan tre är för mig ungefär en lika stor utmaning som det är för en benskör åttioåring med fallrisk att handla en back lättöl på ICA 500 meter bort när den första isen/snön lagt sig på marken och kommunen inte har sandat ännu. (Varför insisterar de förresten alltid på att de ska ut och vobbla mitt i vintern med backar och rollatorer? De borde veta att det bara slutar med gråt, smärta, höftfrakturer och en vecka på ortopeden.)

Ungefär lika smidig som en dräktig flodhästhona försöker jag balansera koksalt, antibiotika och ficklampa, samtidigt som jag försöker vira upp lindan som den där =¤%##"¤%& dagpersonalen insisterar på att linda flera meter av runt patienternas pvk-er, utan att lysa patienten i ögonen och utan att tappa alltihopa i golvet.
Idag gav jag upp upplindningsförsöket efter vad som kändes som eoner av misslyckad upplindningstid och tog ursinnig fram en sax och klippte lyckligtvis bara upp lindan. Ficklampsljuset var i taket, så patienten ska vara glad att han inte vaknade av att en galen sjuksköterska (jag) stod och klippte honom i armen, eftersom jag såg sådär vad jag höll på med. Han ska vara ännu gladare för att skenet från ficklampan faktiskt VAR i taket. I nio fall av tio lyckas jag lysa stackarna rätt i nyllet, fast det är det som är mitt primära syfte att INTE göra. För övrigt är det bara en ren händelse att det är en råtta med på bilden till höger. Sådana skadedjur finns ju inte på sjukhus i Sverige.

Jag har just läst ut min bok "Små citroner gula". Jag har också ätit två bondkakor. Snart ska jag göra en kopp te. Sedan ska jag återuppta det svettiga arbetet att koppla bort antibiotikadroppet som jag så smidigt satte för en halvtimme sedan. Kanske ska öva lite ficklampsbalans i korridoren innan.
För övrigt kan jag meddela att sista patientringningen var klockan 22.30 igårkväll. Efter det har det inte ringt en enda gång. Patienterna sover sött. Speciellt en, som snarkar så att tavlorna på väggarna rör på sig. True story.