Smugglosmurf

Long time no blog. Den här veckan har varit en svart vecka. Efter en veckas ledighet och åter på jobbet i måndags insåg jag att jag hade tre långa veckor kvar till semester. Tre veckor. Det är ju en halv livstid.

Jag försöker i sällskap av negativa människor vara en frisk fläkt av optimism. Ni som känner mig vet att det är det sista jag är. Glaset må vara halvfullt, men hur snabbt dricker man inte upp den där sista slurken vin? Förfallet börjar enligt mig redan efter första slurken. Det är då jag börjar sörja förlusten av dryck i glaset. En helt egen form av negativism kan ni finna hos denna, och den har episka proportioner (en hemlighet: Jag vet inte den faktiska betydelsen av ordet episk, jag tycker bara väldigt mycket om att använda ordet).

Idag drabbade ångesten mig i form av väder. Jag kom nämligen på att sannolikheten för att det här vädret håller i sig till min semester är liten, och minskar lite mer för varje fin dag. Tro sen inte att jag är nöjd om jag kommer att få så här fint väder på min semester. Nej, nej, då kommer jag att vilja sitta inne och se på film och i värsta fall längta efter höst. I hemlighet sympatiserar jag med kollegan som vid tillfrågan om hon hade semster svarade "Ja, NU ja!". Precis som att, ja, de HÄR fyra veckorna, men de andra 48 veckorna då? Men det är bara i hemlighet jag gör det. I hennes närvaro blir jag mycket optimistisk, bara för att väga upp. Jag tror annars att världen hade imploderat om vi båda hade släppt ut vår sammanlagda negativa energi. Det gäller att ta sitt världsliga ansvar.

Idag hejade jag på min kollega att ta livet av en getingbäbis (tror jag iallafall. Den såg liten och förståndshandikappad ut) som letat sig in på ssk-expeditionens golv. Skvallerbytta bingbång (jag nämner inga namn, men du vet vem du är!) som stod och hejade på sprang sedan genast iväg till jobbets (och eventuellt universums) största djurvän och berättade vad som hänt. Universums största djurvän kom då in och tittade på mig med sårad blick, varpå jag stammade fram min ursäkt om eventuellt förståndshandikapp. Hon skulle överväga att förlåta mig under sin fyra veckor långa semester. Skulle inte förvåna mig om hon nu har skaffat en Johanna-voodoo-docka som hon just nu sätter nålar i därhemma.
Skvallerbytta bingbång kan snart se fram emot laxeringsdroppar/vätskedrivande medicin i sitt kaffe däremot. Getingdräparen fick ett trofépris i form av en rosa mjukisenhörning för sitt mod, medan jag bara fick hugg och hårda slag. Jag är inte enkom ond dock. När getingdräparen ett par timmar senare var i kast med att ge sig på en spindel satte jag stopp för massakern och lät spindeln löpa fritt. Spindlar vill inte ont. Hoppas universums största djurvän ser det i sin kristallkula (som hon inte har. Bara för man har en voodoo-docka har man ju inte automatiskt en kristallkula).