Jag går till en hudterapeut som jag hatar. Eller, alltså, hatar och hatar, jag gillar egentligen inga hudterapeuter. De skrämmer mig lite. De är väldigt, väldigt måna om sitt yttre. Jag känner mig alltid som en påse med gammalt bajs när jag går dit. En påse gammalt bajs med ovårdade ögonbryn. Just den här specifika hudterapeuten är rätt snygg, tror jag. Under allt smink vet jag inte hur hon ser ut. Hon har väldigt mycket smink. De första tre gångerna jag gick dit ställde hon exakt samma frågor till mig. Var jag jobbar och om jag har barn. Fjärde gången frågade hon insiktsfullt: "Har du varit här förrut?". Det var fint. Att hon kände igen mig alltså.
Femte gången jag var där var efter ungefär en gasiljon vaknätter med en öronsjuk lillfis följt av 42 000 liter kaffe och en del vin. Högra delen av mitt ansikte såg ut som ett ilsket rött månlandskap. Jag trodde på den tiden att sol säkert skulle förbättra månlandskapet. Det gjorde det inte. Så ej heller kaffet, sömnbristen eller vinet. Min insiktsfulla hudterapeut gjorde mig en tjänst och diagnostiserade mig med rosacea, någon slags hudsjukdom. Visst, vad fan, varför skulle man inte förtjäna det ovanpå all stress med ett barn som var friskt typ tio minuter i stöten för att sedan vara sjuk resten av tiden i ungefär ett halvår. Visst. Nåväl, min hudterapeut hade bot. Så sa hon. Köp det här kitet från Exuviance, sa hon. Testa! Det kommer att bli bättre! Så sa hon. Detta var i maj. Nej, det är klart att det inte hjälpte. Antibiotikakrämen som jag köpte hjälpte däremot. Och nu är det bättre. Inte bra, men bättre.
I torsdags var jag där igen. Jag pratar inte så mycket med henne längre. Inte hon heller. Med sig själv. Eller mig. Tills hon börjar fråga om mina röda utslag. Jag upplyser henne om att hon diagnostiserat mig för ett antal månader sedan, men att det kit hon sålt till mig inte hjälpt, utan snarare gjort det värre. "Jaha, DET! Men DET kitet är ju bara ett prova-på-kit! Om du köper speciellt utvecklade produkter från Exuviance blir det bättre. Allt du egentligen behöver är ett ansiktsvatten, en rengöring och en fuktighetskräm. Kitet var ju bara för att du skulle prova."
Jaha! Allt jag behöver är tre olika produkter från ett snuskdyrt märke. Så, cirka 800 spänn i runda slängar, gissningsvis för ganska små flaskor. (" Men herreguuuuud, de är så dryga och räcker jäääääätteläääänge!").
I vanliga fall när hudterapeuter säger till mig att jag behöver något nickar jag stumt och pungar ut. I det här fallet blev jag bara alldeles stum. Av förvåning. Och vad som (lyckligtvis) senare, visade sig vara ren och pur ilska.
Jag muttrade något om att jag just köpt en ny kräm på Apoteket (varpå jag möttes av det klassiska hudterapeut-skakandet på huvudet och missnöjda smackandet med läpparna som innebär att alla krämer därifrån är såååååååå fel för mig) och just nu inte ville köpa produkter för strax under tusenlappen av någon som inte fyra månader tidigare lurat på mig ett kit som inte haft någon effekt alls. Ja, alltså, det där sista muttrade jag nog mest tyst i mitt eget huvud. Och sedan, när jag kom hem, i väldigt högljudda och uppretade ordalag till maken.
Så jo, jag har rätt svårt för den där yrkesgruppen. Har haft ända sedan jag av en Gildaskole-elev fick veta att de på fyra veckor läste likvärdigt de 20 inledande poängen i Kemi på Universitetet i Lund (en hel termin av kemi på universitetsnivå alltså). "På fyra veckor! Fattar du, vad tufft det ääääär??!" sa hon till mig. Men hon var iallafall snäll. Hon smorde kamomillkräm på mina ilsket röda ögonbryn efter plockningen. Det har ingen annan gjort.
Jaja, jag fattar vad ni tänker. Men hon är billig. Och hon är bitching på att vaxa mina ögonbryn. Det är bara det att nästa gång ska jag berätta för henne att jag tycker att hon ska förvara sina Exuvianceprodukter någon annastans. Där solen inte skiner. Och inte syns. Uppe i sin egen tjocktarm alltså. (Är det här jag ska lägga in en länk till salongen?)