För nordmännens raseri bevare oss, herre min gud.
Här hemma har vi på sistone levt lite som gisslanförhandlare, jag och maken. Vi vet inte riktigt vad vi förhandlat om eller vem som är gisslan. Gissningsvis har vi båda varit en kombination av förhandlare och gisslan på ett bisarrt sätt. Dottern har agerat oberäknelig, lättstött och aggressiv terrorist.
I onsdags efter förskolan försökte jag, svettig och tillkämpat pedagogisk, förklara orimligheten i att åka till lekplatsen och cykla på trehjulingen utan att först åka hem och hämta trehjulingen. Jag visste liksom att jag hade rätt. Att hennes nåds önskemål (läs krav) helt enkelt var en fysisk omöjlighet. Men terroristens vilda protestvrål fick mig att tvivla. Skulle det kunna gå? Har hon i själva verket rätt? Men nej. För att cykla på trehjulingen direkt efter förskolan måste man faktiskt hem för att hämta trehjulingen. Man måste det. Nåväl. Som av Guds försyn avbröts det specifika utbrottet av att vi träffade på en bekant. Terroristen är långsint och svår att avleda, men är ändå mån om att upprätthålla en viss cred hos släkt och vänner. Således lyckades vi ta oss hem för att hämta trehjulingen och ta oss till närmsta lekplats utan större misstag från gisslanförhandlarens sida.
Väl framme skulle terroristen parkera cykeln. Utom synhåll. Och förlåt mig, men som gisslanförhandlare måste man ändå vara lite street smart och inse att en trehjuling nog trots allt ändå måste stå inom synhåll om man inte vill att någon klåfingrig annan terrorist ska ta över ägandet. Det, mina vänner, var denna veckans största misstag i gisslanförhandlandet. Stället som jag valde att ställa cykeln på var, på ren svenska, helt åt helvete fel. Terroristen fick tuppjuck. Hon vrålade. Hon grät. Hon slängde cykeln ifrån sig. Hon boxade på sin handväska med alla Pippi Långstrump-gummifigurer (som av oklar anledning skulle medfölja till lekplatsen). Jag svettades. Jag talade med len röst. Jag kramades. En pappa till en annan terrorist kom fram och berättade för henne att hon hade en fin keps. Botch. Allt var fel. Speciellt när jag försökte röra cykeln eller väskan med alla Pippi-figurerna. Då vrålade terroristen bara etter värre och kastade cyklar och Pippifigurer vilt omkring sig.
Efter fem minuter av utbrott var det bara att konstatera att det var dags att avbryta allt förhandlande och ta över kommandot på bestämt och auktoritärt manér. "Nu ska vi gå hem!" sa jag. "NEEEEEEEEEEEEEEJJ!" vrålade terroristen. Så jag lyfte upp henne. Och väskan med alla Pippifigurer. Och trehjulingen. Sedan började jag gå.
Jag vet inte vad ni har för erfarenhet av att bära en pissförbannad 2-åring, en trehjuling och två handväskor. Om ni inte har någon kan jag berätta följande: Det är helt förbannat, jävla omöjligt. Trehjulingen är förvisso stor och otymplig, och två handväskor kan vara nog så krångligt att hålla redo på, men en pissförbannad tvååring kan man inte bära utan att först sätta på dem tvångströja. Tio meter klarade jag innan terroristen höll på att glida ur mitt grepp. Den här gången snackar vi exorcist-ilska. Var hon arg fem minuter tidigare var det ingenting i jämförelse. Terroristen vrålade och skällde ut mig efter noter. Vid ett tillfälle är jag helt säker på att hennes huvud snurrade runt, men jag tror tyvärr inte någon annan såg det. Ännu en gång möttes jag av blint raseri varje gång jag rörde vid cykeln eller väskan. Vid det här laget insåg jag två saker:
1. Ensamstående föräldrar förtjänar medaljer och statssubventionerade ensamsemestrar på en årlig basis.
2. Jag är inte ensamstående!
Så jag ringde maken. Han var och handlade, men fick släppa allt. För två händer, en exorcist-tvååring, två handväskor och en trehjuling går inte ihop. Det är en omöjlig ekvation. Vi hade fått bosätta oss på den där lekplatsen hundra meter hemifrån om inte maken kommit.
Så, jo, man är lite trött. Dagliga gisslanförhandlingar med terrorister och uppstigning klockan fem gör det med en. Men det går ju snart över. Visst går det snart över?
Kommentarer
Postat av: Yasmine
Jo men visst går det över *host & harkel*
Postat av: Karin
Har så himla starka minnen av ett sådan tillfälle. Tänk ICA, fullastad kundvagn och en höggravid mage. Min räddning var en annan kund som tydligen också varit med om detta. Får fortfarande nästan tårar i ögonen när jag tänker på hur hon la upp alla mina saker vid kassan, packade påsarna och erbjöd sig att följa mig hem. Mänskligheten. Ibland är den fin.
Svar:
Johanna
Postat av: Karin
Har så himla starka minnen av ett sådan tillfälle. Tänk ICA, fullastad kundvagn och en höggravid mage. Min räddning var en annan kund som tydligen också varit med om detta. Får fortfarande nästan tårar i ögonen när jag tänker på hur hon la upp alla mina saker vid kassan, packade påsarna och erbjöd sig att följa mig hem. Mänskligheten. Ibland är den fin.
Postat av: Karin Hansson
Alltså, Karin Hansson. Det är jag som stalkar din blogg trots att det minst sagt var ett tag sedan vi hade livekontakt...
Svar:
Johanna
Postat av: Anna
Så mycket att se fram emot!
Svar:
Johanna
Trackback
