Smugglosmurf

Snart ska jag ringa min chef och meddela att min tro på antibiotika har visat sig vara alltför stark och att det kära återseende jag planerat med mina kollegor imorgon klockan 06.45 helt enkelt måste skjutas upp ännu en dag. Som ni kanske vet är jag lätt anal vad gäller att sjuka sig från sitt arbete, och innan denna snart veckolånga episod av att inte infinna sig på jobbet på grund av klenhet har jag inte tagit en sjukdag sedan 2008. Jag satte väldigt mycket anal stolthet i detta faktum under många år. Det är därför det så bär mig emot att hela tiden förlänga min bortavaro med en dag i taget.

- Nej, Gud, jag mår helt ok. Helt ok, verkligen. Ja, jag hör ju ingenting på ena örat förstås. Och det gör ju JÄVLIGT ont, det gör det ju, men det är ju det man har smärtstillande till, hahaha. Jag behöver säkert bara en dag till att vila lite på, jag har ju fått antibiotika nu, så den där smärtan som gör att jag vill lägga örat på en huggkubbe och be någon svinga en yxa, den försvinner säkert vilken minut som helst. Jaadå! Vi ses helt klart på onsdag!

Det är bara det att jag har precis lika ont i örat idag som jag hade igår och jag hör, om möjligt, ännu mindre. Lägger jag fel öra på kudden på natten sover jag gott i tron att dottern inte gett ett enda ljud ifrån sig under hela natten. Och det är i stort sett aldrig sant.