Smugglosmurf

Jag är inte en som i vanliga fall ser på Melodifestivalen sådär värst mycket. Men igår var jag förstås tvungen. Jag menar, vem är jag att missa herr Ranelids aldrig tidigare skådade medverkan? Det var förstås inte värst bra. Men det var förbaskat underhållande. Och om jag har förstått det rätt så är det väl just det Melodifestivalen ska vara nuförtiden med alla fyrahundra deltävlingar. Det är ju inte som att han har "förstört" hela tävlingen. Det är en följetong på mer än en månads melodifestivalprogram, så det må väl vara hänt att Ranelid fick vara med på en hörna. Om det är till någon tröst tror jag att det betydde rätt mycket för honom att vara med.

För Ranelid är en fascinerande figur. Vad som är än mer fascinerande är detta brinnande hat som finns mot honom. Folk har alldeles vanvettigt starka åsikter om Ranelid, och allt som oftast är det negativt. Jag är nyfiken på vad det är som får folk att hata så mycket. Varför är det ok att vissa människor (män) slår sig för bröstet och hävdar sin storhet, medan andra genast ska tryckas ner så fort de gör det? När Zlatan hävdar sin storhet är det bara charmigt och Zlatan-esque och när Per Morberg och Filip och Fredrik dominerar vår tv-tablå med sina självbelåtna skrin kluckar vi belåtet i tv-soffan. Det är bara Ranelid som ska tryckas ner. Vad beror det på egentligen? Jag säger vare sig bu eller bä om det egentligen. Jag är bara rädd för att det handlar om att det är ok att i grupp enas om vem som är ok, godkänd eller icke godkänd och därefter kollektivt mobba ut den person som inte godkänts av den stora massan. Jag får läskiga högstadie-vibbar och jag tror att det är därför jag väljer att ställa mig på Björn Ranelids sida. Ni andra? Ni får de andra fyrahundra deltävlingarna som är Ranelid-fria.


Från svt.se