Ni kan hitta mig på Maldiverna om i behöver mig
Jaså, jaså, var har du befunnit dig hela veckan när du inte har bloggat en endaste gång, tänker ni. Jojo, tänker ni, visst visst, bara roar sig för jämnan, åker till Maldiverna och whatnot och skiter i sina hårt förvärvsarbetande bloggläsare som troget bläddrar fram till smugglosmurf vareviga dag utan nyheter. Visst, visst, passar fint att plötsligt bara SLUTA SKRIVA sådär mitt i alltihopa. Nä, vi bryr oss minsann INTE ska hon tro!
Jag ska berätta vad jag håller på med. Eller snarare vad lillfisen och maken håller på med. DE ÄR SJUKA!! Men, vadå sjuka, tänker ni nu. Det var de ju innan. Och så en gång innan dess. Och så var det en gång till därförinnan. Ja, men de är sjuka igen, ok? Lillfisen har fått öroninflammation igen, denna gången på öra nummer två. I kombination med att öroninflammation nummer 1 inte hade läkt ut ordentligt den heller. Den enda positiva uppsidan på det är att den allvetande sjuksköterskan på Lundbergsgatans vårdcentral nog äntligen har fattat att när familjen Lidfors är sjuk så är den sjuk på riktigt, så nu slipper maken böna och be om en läkartid till lillfisen.
Maken är som sagt också sjuk. Han har feber och låter såhär var 30:e sekund: "HFKJSHDJLSAHJSAHG". Det är sjuksköterskespråk för odefinierbart harkel som inte bara är frekvent utan också ganska högt.
Igårkväll var jag sådär förstående som bara en sjuksköterska kan vara. En sjuksköterska som jobbat mellan 6.45 och 15.45 utan att få lunchrast då alltså. Och lyssnat på allsköns halsharkel i nio timmar redan. Inte så förstående som en kärleksfull fru bör vara alltså. Så när jag klockan 21.30 till slut väste: "Till natten får du ta lite Cocillana så att det blir lite tyst på den där jävla hostan", var det kanske inte bara yttrat i kärlek och omtänksamhet, utan också lite, lite lätt irritation och affekt. Kanske.
Så, i sammanfattning har ni en sjuk make som vill sova, en sjuk dotter som (egentligen aldrig) vill sova, men inte kan för att hon har ont i örat och bara sover ytterst oroligt medan de smärtstillande medicinerna verkar. Jag önskar så att jag kunde få ta över den där öroninflammationen i hennes ställe, men det verkar inte som att det är så det funkar här i världen. En bra grej, däremot, är att jag är långledig i helgen. Hazaa! Det är bara det att eftersom jag är lite sådär, ni vet, lagd åt... eeh... vad heter det... det lite... ska vi säga... bekväma hållet? Så ni vet, den där hemtentan? Den är liksom inte alls klar. Och det ska den vara på fredag. Och i nästa vecka jobbar jag. Så om den där hemtentan ska hända, så ska den hända i helgen.
Alltså, när ni tror att jag sippar paraplydrinkar på Maldiverna, så sitter jag egentligen och sliter ut allt kvarvarande hår ur min förtvinande skalp och tänker djupa tankar om högstående diafragmavalv och whatnot. Under tiden tar sjuka maken hand om sjuka dottern under dagarna, medan jag tar hand om nattpassen. Så Maldiverna, not so much just nu. Men kanske snart. Om vi får lite mer skatteåterbäring. Och ingen är sjuk. Eller har hemtenta. Äh, feck off Maldiverna! Vi ses på andra sidan. Andra sidan hemtentan, that is.
Jag ska berätta vad jag håller på med. Eller snarare vad lillfisen och maken håller på med. DE ÄR SJUKA!! Men, vadå sjuka, tänker ni nu. Det var de ju innan. Och så en gång innan dess. Och så var det en gång till därförinnan. Ja, men de är sjuka igen, ok? Lillfisen har fått öroninflammation igen, denna gången på öra nummer två. I kombination med att öroninflammation nummer 1 inte hade läkt ut ordentligt den heller. Den enda positiva uppsidan på det är att den allvetande sjuksköterskan på Lundbergsgatans vårdcentral nog äntligen har fattat att när familjen Lidfors är sjuk så är den sjuk på riktigt, så nu slipper maken böna och be om en läkartid till lillfisen.
Maken är som sagt också sjuk. Han har feber och låter såhär var 30:e sekund: "HFKJSHDJLSAHJSAHG". Det är sjuksköterskespråk för odefinierbart harkel som inte bara är frekvent utan också ganska högt.
Igårkväll var jag sådär förstående som bara en sjuksköterska kan vara. En sjuksköterska som jobbat mellan 6.45 och 15.45 utan att få lunchrast då alltså. Och lyssnat på allsköns halsharkel i nio timmar redan. Inte så förstående som en kärleksfull fru bör vara alltså. Så när jag klockan 21.30 till slut väste: "Till natten får du ta lite Cocillana så att det blir lite tyst på den där jävla hostan", var det kanske inte bara yttrat i kärlek och omtänksamhet, utan också lite, lite lätt irritation och affekt. Kanske.
Så, i sammanfattning har ni en sjuk make som vill sova, en sjuk dotter som (egentligen aldrig) vill sova, men inte kan för att hon har ont i örat och bara sover ytterst oroligt medan de smärtstillande medicinerna verkar. Jag önskar så att jag kunde få ta över den där öroninflammationen i hennes ställe, men det verkar inte som att det är så det funkar här i världen. En bra grej, däremot, är att jag är långledig i helgen. Hazaa! Det är bara det att eftersom jag är lite sådär, ni vet, lagd åt... eeh... vad heter det... det lite... ska vi säga... bekväma hållet? Så ni vet, den där hemtentan? Den är liksom inte alls klar. Och det ska den vara på fredag. Och i nästa vecka jobbar jag. Så om den där hemtentan ska hända, så ska den hända i helgen.
Alltså, när ni tror att jag sippar paraplydrinkar på Maldiverna, så sitter jag egentligen och sliter ut allt kvarvarande hår ur min förtvinande skalp och tänker djupa tankar om högstående diafragmavalv och whatnot. Under tiden tar sjuka maken hand om sjuka dottern under dagarna, medan jag tar hand om nattpassen. Så Maldiverna, not so much just nu. Men kanske snart. Om vi får lite mer skatteåterbäring. Och ingen är sjuk. Eller har hemtenta. Äh, feck off Maldiverna! Vi ses på andra sidan. Andra sidan hemtentan, that is.
Kommentarer
Trackback
