Smugglosmurf

Idag har jag och Isabelle träffat en annan falang av mammagruppen. Träffen, en promenad, initierades av en morgonpigg mamma. 09.30 tyckte hon att vi skulle träffas. Challenge accepted. Man vill ju liksom inte vara den som gnäller och tycker att 10 kanske låter lite mer humant. Jag ska inte säga hur mycket jag svor när jag for runt hemma bland blöjor, barnkläder, antilopstolar, smink och underkläder för att hinna bli klar nog att lämna lägenheten klockan kvart över nio. Men det var en hel del. Döm sedan om min förvåning när jag kommer fram, i tid och allt, might I add, och säger "god morgon" och morgonpigga mamman utbrister: "Ja, ni säger god morgon, ja!" Precis som attt halvtio inte skulle räknas till morgon, utan förmiddag. Det är ju alldeles befängt! Och då vill jag också tillägga att mina arbetsdagar normalt sett (definiera "normalt" i det sammanhanget) börjar klockan 06.45. Jag definierar ÄNDÅ inte 09.30 som förmiddag.

Till hennes försvar kan hon ju inte veta att jag hade hunnit dit femton gånger om ifall jag inte hade påbörjat dagen i sedvanligt lugnt manér. När jag klockan 8.15 fortfarande satt och läste tidningen och Isabelle fortfarande hade på sin pyjamas och jag började planera ett litet snabbt blogginlägg innan det var dags att gå och insåg att det knappt ens fanns tid till en dusch, det var liksom DÅ jag blev lite sur. Hade jag varit mer normal och ätit frukost, gett Isabelle frukost och sedan klätt oss båda hade inga problem uppstått. Jag börjar kanske, men bara kanske, inse vad maken menar när han pratar om att jag är tidsoptimist. Men en kvinna måste ju få läsa sin morgontidning i fridens ro och dra i sig ett par koppar hederligt kaffe utan att bränna tungan av sig.
Till morgonpigga mammans försvar, än en gång, var det förvånansvärt skönt att komma ut på en promenad längs havet så tidigt. Jag kanske till och med gör om det. Kanske.

Ikväll är lilla laptopkompisen utlovad till maken, eftersom jag plågar honom så med Idol-fredagsfinalen som tyvärr kommer att vara ett obligatorium (jo, det ordet finns!) under resten av hösten, om inget otroligt oförutsett händer. Maken ska se på Star Trek på lilla laptopkompisen. Kanske kan jag lura till mig den för fler blogginlägg i någon reklampaus, men utifall inte: Live long and prosper!*


*Det har tagit mig år av träning att säga det och göra hälsningsrörelsen till utan att se sarkastisk och skenhelig ut. Det verkar betyda mycket för maken.