Smugglosmurf

Idag skulle jag inte gjort en sak. Åkt till Helsingborg. Maken skulle dit på intervju och erbjöd mig och dottern en road trip. Eftersom jag, som ni kanske eller kanske inte vet, så härstammar jag från denna stad som refereras till som Sundets pärla, eller mer i folkmun, blåstens helveteshål. En lustig sak har hänt sedan jag lämnade Helsingborg för ca tio år sedan. Jag har börjat se staden i ett romantiskt sken. Jag tror det kallas glömska, för mina sista tio år i staden ägnades till stor del åt att drömma om att komma därifrån för att hamna i en vindslägenhet i Paris, där oerhörda poetiska verk skulle skrivas av mig. Va, nä, alltså, pretentiös? Inte jag inte. Är ni riktigt snälla publicerar jag kanske lite gamla alster från högstadietiden någon gång. De är så pinsamma att jag till och med rodnar bara vid tanken på dem. Men nu kom vi ifrån ämnet.

Alltså, vi kom iväg finfint precis som vi skulle. Jag hade strikta order från maken att vara färdig att åka klockan kvart i tio. Således bara en kopp kaffe, frukost och en dusch. Inget mer och inget mindre. Fram kommer vi. Och parkerar på Stortorget. Alltså, vad är det med en småstad som tar tjugo kronor i timmen för parkering? Efter att nätt och jämt ha kommit över detta inser vi nästa grej. Inte nog med att det kostar tjugo kronor i timmen, man får dessutom bara betala för en timme i taget. Förgrymmade kör vi iväg mot ny parkering. Eftersom man bara verkar få svänga på ett fåtal ställen i Helsingborg befinner vi oss snart återigen på det %¤&# torget och tiden tickar allt närmre intervjustart. Den plats vi först hittat är givetvis redan tagen av någon annan, varför vi parkerar utanör Fil de Rasoir lite längre upp. Där får man också bara betala för en timme i taget, men eftersom undertecknad tyvärr saknar körkort och det nu är tre minuter till intervjustart anses detta vara ett fullgott alternativ. Jag får i uppdrag att gå och lägga på mer pengar i automaten efter en timme.

Efter att ha promenerat runt i snålblåsten och ösregnet samt betalat 25 spänn för en kopp kaffe och 24 för en croissant (återigen hybris-storstadspriser i en småstad) återvände så jag och Isabelle till bilen, bara för att upptäcka en p-bot på framrutan. 700 spänn. För att ha stått på en lastplats. De är sluga, helsingborgarna, för det visar sig när man tittar noga att de förvisso har informerat om denna lastplats, men har valt att informera om detta på en skylt som står gömd i ett lövverk av ett träd. Happ. Vad gör man då när det regnar, blåser och man inte har körkort samt en lätt missnöjd dotter i en vagn? Man står kvar vid bilen för att slippa få fler böter. Tills maken kommer tjugo minuter senare.

Tjugo minuter senare är man blöt och genomblåst, har ett hål i skon samt är kissnödig efter det dyra kaffet, som man dessutom inte hann få någon påtår på etersom man skulle titta till bilen. Hålet i skon är relevant eftersom det där läckt in mycket väta som orsakat blöt strumpa. Ni vet ju själv hur man mår när man har på sig en blöt strumpa.

När maken till slut kommer från intervjun ska vi ha det trevligt och möta upp svågern för lunch. På Knutpunkten. Maken är sugen på thaimat. Thaimatstället har ingen toalett, men det fins det ju en fullgod en precis runt hörnan. Knutpunktens egna, finfina toalett som används av allsköns resenärer. Tio spänn kostar det att få kissa i Helsingborg. Men ni vet hur det är, nöden har liksom ingen djungel när man är riktigt kissnödig. Så jag pröjsar. Tänker att när det kostar TIO SPÄNN att det nog är så rent att man kan äta sin thaimat på golvet inne på toaletten. Och det kan man nog också. Om man vill se sina kycklingbitar och sitt ris flyta runt i den översvämning som råder därinne efter att någon klurig helsingborgare pregat ner papper i toaletten så att det blivit totalstopp. Toaletten spolar nämligen automatiskt varje gång dörren öppnas och stängs. That's a lot of toalettvatten. På golvet, that is. Nej, nöden har ingen djungel när man är riktigt kissnödig, men det där kom liksom inte ens på fråga. Och mina tio spänn var sorgligt svalda redan.

Thaimaten intogs under tung kissnödighet och en lätt känsla av äckel över att inte ha kunnat tvätta händerna efter att ha befunnit mig i denna ocean av avloppsvatten. Eter maten ska vi åka ner till den bemannade toalett jag vet att jag besökt för mindre än en månad sedan. Tio spänn där också, men iallafall en ren toalett. Det är bara det att den är stängd. De har ju sina fullgoda toaletter på andra våningen. Varför även ha en toalett i källaren?
Nu är jag sur. Minst sagt. Så sur så att jag när vi på väg mot bilen möter två städare utbrister: Men se, här kommer ju Knutpunktens eminenta städpersonal! Jag vet att det inte är deras fel att toaletten är komplett, jävla översvämmad, eller att det kostar en halv jävla förmögenhet att kissa där, men jag är inte trevlig när jag är kissnödig. Låt det vara en läxa för er alla.

Nu, till pudelns kärna. Helsingborg i mitt hjärta, grattis till det allsvenska guldet och allt det där, men hur går det till? Hur kan det kosta tio spänn att kissa när ni inte ens bryr er om att skicka in städare en gång i timmen? Hur kan det kosta tjugo spänn i timmen att parkera och varför i hela fridens namn får man bara stå kvar i en timme?

Jag tror jag fattar. För att under den timmen hinner ens paraply blåsa sönder, man får blöta strumpor och när man vill kissa tvingas man in till en översvämning och vill man inte kissa där så är det tough cookies, då är det bara att fortsätta vara kissnödig. Kall, blöt och kissnödig återvänder man så för att lägga pengar på bilen igen. Det är då man inser det. Jag vill inte stanna mer än en timme i den här staden. Det är nog dags att dra vidare. Till Malmö. Där gratistoaletterna i västra hamnen städas oftare än de på Knutpunkten och där köpcentrum ännu inte lyckats utarma stadskärnan så till den grad att man tror att staden enbart har 150 invånare vid vilket givet tillfälle som helst. Där en kopp kaffe förvisso kan kosta 25 spänn, men det gör det ju, för det är en storstad. Men croissanten, den kostar minsann bara 20 spänn. Och kaffet, det är från Papua Nya Guinea och smakar fruktigt och gott, och man får minsann påtår på det med.

Så jag är ledsen, Helsingborg, men det där romantiska skimret som funnits på sistone har försvunnit. Det dränktes tillsammans med mina pengar i ett rum fullt av avloppsvatten. Men p-boten, den har vi kvar som minne av en toppendag i Sundets pärla. Och paraplyet blåste inte sönder. För jag kunde överhuvudtaget inte fälla upp det i blåsten.


Men skåda denna halsduk som jag köpte! Låt oss låtsas att jag inte hade kunnat hitta den i Malmö.