Smugglosmurf

Jahapp, så sitter vi då här igen, i början av nattpass nummer tre, jag och dottern. Ikväll har vi varit hos vänner på middag och på vägen hem somnade Isabelle som en sten. Fem minuter tog det att gå hem. Fem minuters sömn var allt hon behövde för att brassa på i Gud vet hur många timmar till.

Än så länge, den senaste timmen, har hon vägrat äta två gånger, gäspat femtontusen gånger och gnuggat sig i ögonen lika många gånger, blivit lagd i sängen två gånger och vägrat somna och blivit satt i sin antilopstol två gånger. Nu sitter hon där, och jag sitter här bredvid och försöker att inte förlora det lilla förstånd jag har kvar.

Maken har gått och lagt sig i soffan och satt klockan på halvfyra, då mitt pass slutar och hans pass börjar. Vi har under de senaste månaderna kommit fram till att det man behöver, verkligen basalt behöver i sömn, är fyra sammanhängande timmar. För artens fortlevnads skull är det verkligen tur att de inte berättar sånt här för folk som planerar att skaffa barn. (Nu gäspade dottern igen. Då tror man att man kan lägga henne. Det kan man inte, för då sätter hon först igång en one woman show som inkluderar fotakrobatik samt kast med liten apa. Efter showen, som varar ca tio minuter, börjar hon skrika av pur uttråkning, tills man tar upp henne och sätter henne i antilopstolen igen. I fredags höll vi på så i tre och en halv timme innan hon till slut sov i två timmar. Sedan började det om igen.)


Dottern dansar i antilopstolen till den här. Hon fattar tugget. Vi kanske helt enkelt ska gå ut och klubba? Inte sälar då, utan det andra.