Smugglosmurf

Efter sex relativt brutala veckor börjar det kännas, och jag säger detta i dess allra lösaste bemärkelse då jag blivit varse att saker och ting har en förmåga att förändras väldigt snabbt nuförtiden, som att vi kommit ut på andra sidan. Med på andra sidan menar jag sidan där vi faktiskt börjar förstå vad dotterns skrik betyder. Vi börjar veta när hon är trött och borde sova, när hon är hungrig och när hon eventuellt har en rap på tvären. Vi kan nu faktiskt sätta oss och ta en kopp kaffe på ett café utan att springa därifrån hals över huvud med en gallskrikande dotter och vi kan äta middag samtidigt. Idag hade vi till och med folk hemma och grillade på takaltanen.

Det är inte så många som berättar det här för en, men det är rätt så jäkla jobbigt att ta hand om en helt nyfödd bäbis. Själv gick jag under de första fyra veckorna runt med en stor klump i halsen för att jag kände att jag hade så dålig koll på läget. Det är svårt att känna det där rosenröda som är det enda folk pratar om i anslutning till den första tiden när man inte får sova och inte vet om ens barn får i sig det hon behöver, om hon är nöjd och om man själv gör allting rätt.
NU börjar det definitivt närma sig det rosenröda däremot. Hon sover, iallafall då och då och dessutom mest på nätterna och jag får sova lite mer iallafall. Hon ler och jollrar, skriker nästan bara när hon är hungrig och hon går upp i vikt som hon ska. Och jag sätter inte blöjorna snett så att allt läcker ut längre. Iallafall nästan aldrig.

Nu, såhär lite post det värsta, undrar jag hur någon kan se livet i rosenrött utan att ha hunnit vare sig äta, sova eller duscha. Måste vara superkvinnor. Såna där som bara behöver sova sju timmar i veckan, blir mätta på en ärta och bakar cupcakes och surdegsbröd samtidigt som de dubbelammar sina tvillingar. Hatten av för dem, men det hade varit kul att någon gång få läsa en blogg om någon som känner att det faktiskt inte är så himla lätt alltid. Fast det är klart, det är ju faktiskt de kvinnor som när de får en sekund över kastar i sig ett par köttbullar, torkar av sig den värsta svetten med en minihandduk från IKEA (Nobelpris?), powernappar i fyra minuter och torkar av den värsta smutsen i badrummet innan det är dags för nästa amning.


I Folkets park idag med kusin K, alias Antigonish.
Vi kunde vara där i flera timmar innan hon blev hungrig och på dåligt humör. Så skönt har livet varit i flera dagar nu!