Banda Aceh
Idag vaknade jag till en fortsatt förkyld make klockan sju. Ledig dag. Eftersom jag i bästa pensionärsstil gick och la mig innan 22 igårkväll är det dock helt ok att gå upp klockan sju. Särskilt med tanke på att ett fåtal julklappar ska inhandlas innan Malmös övriga befolkning kommer på att de ska göra detsamma.
Så sitter vi således här. Frukosterade och nästan klara för en stormig julklappstur. Vi har också hunnit med att skratta ungefär femtio gånger åt samma skämt. Såhär är det:
Efter att för hundrade gången provat att lyssna på Morgonpasset i P3 och efter att för hundrade gången ha gett upp efter att ha hört den manlige (?) programledarens skratt som letar sig innanför huden likt stickig kofta i sin irritationsfaktor valde vi för hundrade gången att vara samtidsintellektuella och bytte kanal till P1. Där lyssnade vi på ett mycket givande reportage om Banda Aceh, ni vet den där indonesiska staden (provinsen?) som drabbades väldigt hårt av tsunamin. Det är bara det att ingen av oss klarar av att höra namnet "Banda Aceh" utan att säga "prosit" och därefter skratta i tio sekunder. Tänk er in i ett femton minuter långt reportage där Banda Aceh nämns ca tjogofem gånger, med därefter följande "prosit" och tio sekunders garv. Torrt! Med andra ord ska ni vara glada att ni slapp äta frukost med oss. Själva tycker vi dock att vi är väldigt roliga.
Nu är det dags för dusch, ett par djupa andetag och en tur ut till väntande juklappar.
Så sitter vi således här. Frukosterade och nästan klara för en stormig julklappstur. Vi har också hunnit med att skratta ungefär femtio gånger åt samma skämt. Såhär är det:
Efter att för hundrade gången provat att lyssna på Morgonpasset i P3 och efter att för hundrade gången ha gett upp efter att ha hört den manlige (?) programledarens skratt som letar sig innanför huden likt stickig kofta i sin irritationsfaktor valde vi för hundrade gången att vara samtidsintellektuella och bytte kanal till P1. Där lyssnade vi på ett mycket givande reportage om Banda Aceh, ni vet den där indonesiska staden (provinsen?) som drabbades väldigt hårt av tsunamin. Det är bara det att ingen av oss klarar av att höra namnet "Banda Aceh" utan att säga "prosit" och därefter skratta i tio sekunder. Tänk er in i ett femton minuter långt reportage där Banda Aceh nämns ca tjogofem gånger, med därefter följande "prosit" och tio sekunders garv. Torrt! Med andra ord ska ni vara glada att ni slapp äta frukost med oss. Själva tycker vi dock att vi är väldigt roliga.
Nu är det dags för dusch, ett par djupa andetag och en tur ut till väntande juklappar.
Kommentarer
Trackback
