Smugglosmurf

Så ser flaskan i min hand ut. Carlsberg alkoholfri öl is da shit! Det är inget vin, men det är the next best thing en lördageftermiddag framför Stryktipset. Bortsett från att jag inte en enda gång i mitt liv tittat på Stryktipset, men ni fattar lördagskänslan jag försöker förmedla?

Imorgon tror jag att det är HIF-match. Jag skiter ett stort stycke i all fotboll, förutom när det gäller att det ska gå bättre för HIF än för MFF. Det är en del av mitt Helsingborgska arv som jag måste föra med mig vidare vartän jag flyttar. Nu har jag alltså läst mig till att det är mycket spännande vem som vinner Allsvenskan. Det står mellan MFF och HIF.

Jag vet redan att HIF kommer att kuka till det. Jag är som sagt dåligt bevandrad i fotboll, men det skamliga minnet från x antal år sedan falnar aldrig. HIF stod i begrepp att vinna Allsvenskan. De behövde bara vinna sista matchen mot ett av bottenlagen för att segern skulle vara konstaterad. Jag minns inte vilket laget var, men låt oss säga att det var något skamligt dåligt i stil med Assyriska. Matchen var bara en ren formalitet.

Helsingborgs stad förberedde sig inför guldet. Det planerades mottagning av Guldhjältarna på Knutpunkten. Det skrevs banderoller. "Grattis till guldet!" stod det. Staden darrade av förväntan inför mottagandet av Guldhjältarna.
Nu skulle matchen precis bara vinnas först. Det var bara det att HIF inte vann matchen. De vann inte matchen mot ett av Allsvenskans bottenlag. Så de blev inga guldhjältar. De blev skamliga "smita in bakvägen-"silverförlorare. Banderollerna var bara att slänga. Staden darrade, inte längre av förväntan, utan av skam. Jag glömmer aldrig detta.
Ingen vidare hoppfull grund att stå på, men ändå en viss spänning, även om jag är mentalt förberedd på att MFF kommer att stå för guldbanderollerna i år. Jag är ju trots allt van.

Bankbesöket var fruktansvärt. Fast ändå bra. Ett tag trodde jag att köpet av den nya lägenheten skulle behöva gå tillbaka eftersom vi inte har sålt den gamla än. Eftersom vi har underbara bankmän på vår sida så kommer vi trots allt att kunna köpa den nya lägenheten. Det var den bra nyheten. Den dåliga nyheten är att det kommer att kosta. Närmre 16 000 kronor i månaden, tills vi blivit av med öket vid Nobeltorget. Så, om jag inte sagt det förr så säger jag det nu: KAN NÅGON VARA SNÄLLL OCH KÖPA VÅR LÄGENHET?!

Lyckligtvis har jag en underbar försvarsmekanism inkopplad som gör att jag inte kan vara förtvivlad och vilja kasta mig från balkongen under någon längre stund. Efter att vår bankman skrattat åt att jag bad Peter att skjuta mig när vi skrivit på de där papperna om att en av oss dör så avskrivs halva skulden, så kändes det något lite bättre. Förstår inte varför han skrattade bara, för det var minsanneda inget skämt.
Tur att jag inte har några missbruk kvar att bekosta. Nog för att jag aldrig tidigare känt så mycket för att kedjeröka ett paket cigaretter och svepa en flaska rödvin, och hade troligtvis också gjort det om det inte varit för lilla Einar (och Julia), men jag avhåller mig. Jag är full av god karaktär. Och full av godis och rostade mackor med ost. Och muffins. Kladdkaka. Och allt annat ätbart jag kommer över. Jäpp, karaktär, thy name is Johanna.

Om ni vill höra något kul så ska jag inte berätta om hur dagen har varit på jobbet. Men det är lugnt. Vi ska göra ett flödesschema enligt Lean-modell. Har vi tur kan vi ta bort all mudda, som typ överflödig personal. Det ska bli skönt.

Om ni faktiskt VILL höra något kul så är det så att imorgon är det dags för första ultraljudet. Det ska bli hur kul som helst! Ser fram emot det lika mycket som jag ser fram emot att åka till Tivoli på sommaren, och det är mycket!
På kallelsen får de det faktiskt att låta lite som en attraktion i sig. Det står: "Endast en vuxen får närvara vid undersökningen (bortsett från modern hoppas jag). Fotografering och videofilmning ej tillåten." Ha, låter precis som en karuselltur på Tivoli! Jag tror att det är två stycken. Kanske. Känner mig som sagt som en gravid flodhästhona redan nu. Går som en också. För att folk ska tycka synd om mig.

En parentes: De där Erik och Mackan, vad fyller de för syfte? De är överallt, eller iallafall den där tjocke av de två. Jag tycker att de verkar direkt korkade och förstår inte riktigt varför de får vara med på tv alls. Jag känner på rak arm tio människor som är roligare än vad de där två är tillsammans. OCH snyggare. Ska man inte vara snygg för att vara med på tv? Fast det gäller nog bara kvinnor förresten. Män får vara både fula, feta och dryga. Se bara på Jan Guillou.

En parentes till: När jag i mitt förra inlägg skrev att jag skubbade från jobbet under min sista sjukdag (för två år sedan, mind you) så var det sant. Tillfället jag skubbsjukade mig från ett jobb innan det var år 2000 (servitris i Dublin). Nästa gång blir åtta år från 2008, alltså 2016. Det är också då jag har råd att vara sjuk nästa gång.

Idag ska vi till banken. Det känns sådär. Som ni vet har vi på måndag två lägenheter, och i och med att nr 1 ej är såld än har vi ingen kontantinsats att lägga in i nr 2. Utan att gå in på ekonomiska detaljer kan jag bara säga som hastigast att det blir lite ekonomiskt tight.

När jag var liten gick faderns revisorfirma i konkurs, så vi befann oss ett tag i en ganska trist ekonomisk sits. Jag var bara sju, men insåg allvaret i situationen och bestämde mig för att lösa situationen på egen hand. Så jag skrev en lapp som jag lade på hallbordet så att alla skulle kunna se den och följa uppmaningen. Det stod: "Vi är fatiga. Lägg pengar här!" Mamma skämdes oerhört när hon hittade den och tog omedelbart bort den, så den gav tyvärr ingen större ekonomisk utdelning. Har funderingar på att idag lägga fram samma lapp på jobbet. Med stavfel, för att liksom öka sårbarheten i det hela.

Det blev ingen skogsmullepromenad med korvgrillning igår. Blev extrajobb iställlet. Minns ni filmen Unbreakable? Jag tror att jag är som Bruce Willis i den filmen. Folk blir sjuka till höger och vänster på jobbet, men som vanligt är det inte ett virus som verkar bita på mig. Istället är det jag som tar deras arbetspass och tjänar extrapengar. Jag vet att ni nu sitter och säger "ta i trä", men det har folk sagt i flera år, jag blir inte mer sjuk för det. Har inte haft en sjukdag sedan 2008, och den sjukdagen var till och med fejk. Det var en måndag morgon efter en helg i Göteborg, och när klockan ringde klockan halvsex hade jag inget intresse av att lämna sängen. Fejkade således migrän i ett snabbt telefonsamtal till jobbet. Inget jag är stolt över, men det är alltså min senaste sjukdag.

Tänk goda tankar klockan elva. Då sitter vi hos bankmannen och får reda på den barska sanningen.

Varför? Varför måste katter kräkas på mattor varenda gång de kräks? Och i nio fall av tio på den plätt av mattan som är precis utanför sovrumsdörren. Man har inte en chans att inte trampa i spyan, fast man någon gång under natten har hört det ulkande som föregår kräkandet, fast man VET att katten ofelaktigt har kräkt på en matta, helst den i hallen.

Nu är den stora frågan om en dag som börjat med att man trampat i kattspya kan bli en bra dag.
Maken ska ta med mig på skogsmullevandring på landet idag. Vi ska grilla korv! Vädret är fint, så borde bli bra. Kanske för kattspyan med sig tur? Jag återkommer i frågan.

Lugnet har sänkt sig över Nobeltorget. Lägenheten är städad, fruktskålana påfyllda, lägenheten visad för hugade spekulanter. Maken sitter och ser på Klingon i Star Trek (live long and prosper) och jag sitter framför en sorgligt bortprioriterad blogg med en kopp te.

Innan satt jag som en snuskig tant utanför vårdboendet här mitt emot. Med en darrande Aslan i famnen satt jag och beskådade föräldrar med dagisbarn gå förbi. Kunde lika gärna suttit dreglande med en stor påse godis för att locka till mig barn. Eller, ja, Aslan har ju ungefär lika mycket attraktionskraft som en skål med gröna marmeladkulor, så min karriär som snusktant blev mycket kort. Så mest satt jag och frös och drömde om den varma kopp te som jag nu har framför mig.

Inför varje visning sjunker hoppet litegrann. Idag har humöret varit på botten. Inte så på botten som för en vecka sedan, då jag en stund lade mig i fosterställning under täcket när det slog mig vilken usel ekonomi vi snart har, men dock botten. Stenhård muntrade upp oss med att dagens spekulanter verkade väldigt kära i lägenheten, så en liiiten strimma hopp har väckts igen. Annars blir det ny annons och ny visning på söndag. Om sju dagar har vi två lägenheter, och på onsdag ska vi träffa vår bankman och höra exakt hur skeptisk han är. Fan, snart säger jag väl som hon i min franskagrupp, "Je veux vivre dans un arbre!". Undrar om hon gör det förresten. Måste kolla upp.

Inatt drömde jag att vi fick en flicka som vi döpte till Madeleine. Vi födde henne i Trelleborg (??!) och det gick supersnabbt. Sen försvann hon, Peter kom med presenter, vår barnvagn blev stulen och vi åt lasagne ur medhavda lunchlådor. Eftersom jag var mycket konfunderad över vart Madeleine tagit vägen gav vi oss till slut iväg för att leta efter henne. Det visade sig då att en av syrgassköterskorna på jobbet tagit med henne till en engelsk pub. Barnpassning sade hon att det var. Sjukt. Får nog se till så att hon håller labbarna borta när det väl är dags. Klart bra med barnpassning, men kanske inte sådär direkt efter förlossningen.

Ikväll muntrar jag upp mig med Top Model och I Anneli.

Jag vinkar upp till er från ett mörkt hål. Imorse slog det mig med kraft att vi om tio dagar är stolta ägare till två lägenheter. Eller, ja, stolta och stolta. Haken är att vi inte har råd att äga två lägenheter samtidigt. Inte sådär hemskt länge iallafall. Haken är också att vi inte verkar hitta någon som vill köpa vår lägenhet. Känner mig som ett offer från Lyxfällan som inte riktigt har tänkt igenhom situationen fullt ut. Jag var så upptagen med att få Einar bort från Nobeltorget asap, att tanken överhuvudtaget aldrig slog mig att det kanske skulle ta en stund att få lägenheten såld.

Så, hör mitt desperata skri: KÖP VÅR LÄGENHET!!! Som inom kort kommer att byta utgångspris till ett lite lägre. Positivt är att vi nu har längre tid på oss att renovera den nya lägenheten. Vi har bara inte särskilt mycket pengar till att renovera den längre...  Stackars lilla Einar.

Idag har vi varit kloka och storhandlat för hela veckan OCH gjort upp en meny för hela veckan. Lite ekonomiskt sinne har vi tydligen iallafall.

Undrar förresten hur polisen i Malmö har tänkt med den där dåren som skjuter folk på måfå. När fjorton personer har blivit skjutna är det lugnt, men när den femtonde blir skjuten är det plötsligt en riksnyhet och det ska kopplas in specialpolis för att lösa skjutningarna. Är femton en magisk gräns?

Såhär nöjd är Aslan över att lämna lägenheten under förmiddagens visning. Hon gillade INTE att vara på utflykt på Norra Grängesbergsgatan. Fast, i ärlighetens namn, vem gör det? De säger att det är det nya Möllan. Jag säger att det är det nya stråket för prostitution och kriminell aktivitet. Fast idag såg vi inget sånt. Vi såg mest Bagdad kebab och falafel, en butik för arabiska bakverk och diverse däckfirmor.

På plussidan: När det är visning blir lägenheten städad.
På minussidan: Varför är det ingen som kan lägga ett bud på vår lägenhet??

Apropå ingenting: Någon som är kunnig inom området fondväggar? Vi (jag) vill ha en i vårt nya sovrum, men det är en ganska stor vägg, så vill inte att det ska bli för maffigt eller mörkt. Förslag emottages tacksamt.

Einar. Efter mycket möda och tandagnisslan har vi kommit fram till arbetsnamnet Einar. Jag är fortsatt övertygad om att vi väntar en liten flicka (Julia), men jag kan sträcka mig till att vi kalllar henne för Einar tillsvidare. I det här läget är jag bara nöjd om jag slipper höra Harald en enda gång till.
Annars har namnet Albin seglat upp på en för mig klarblå himmel, men Peter säger veto. Han säger även veto till det finfina namnet Didrik. Peter säger veto till mycket. Sedan kommer han med absurda förslag som Juno, Jupiter, Cato och Håkon. Plötsligt förstår jag varför graviditeten ska vara i nio månader. Det är så lång tid det tar att enas om ettt namn. Mest absurda namnet (bortsett från Harald givetvis) är Nova. Det är ju ett köpcentrum! Varför inte döpa stackarn till IKEA och tjäna lite pengar på det i såna fall?

Helgen har förflutit delvis i apatins tecken (lördags) när vi inte lyckades ta oss för något vettigt alls nästan och delvis i efffektivitetens tecken (igår) när vi attackstädade/pimpade inför fyratimmarsvisningen av lägenheten. Därefter lämnade vi Hår av Hin i Alex kapabla händer och begav oss till Mellbystrand. Där fick vi bäbisgrejer och hamburgare. Visste ni hur absurda mängder grejer man behöver till barn? Det gör man iallafall. Vi är plötsligt mycket glada över att vi har så många fina vänner/släktingar som har grejer till oss. Fast jag tycker fortfarande att någon av dem ska skaffa fler barn, så att jag kan få latte-sällskap i vår. Måste lära mig dricka mycket latte också.
Nåväl, nu har vi iallafall en bilbarnstol, en bärsele, en gungstol (typ), en vällingflaskvärmare till bilen, en babymonitor samt en kasse med barnkläder. Vi är mycket nöjda! Nu sitter jag och Einar och lyssnar på Edith Piaf. jag kultiverar min dotter lite på förhand.

Kikki lär mig blogga från androiden. Testing testing.

Vissa dagar skulle man aldrig lämnat sängen. Garanterat hade det varit värt de där karenspengarna. Men sånt vet man ju aldrig på förhand. Jag brukar kalla mig för mellantrop, dvs absolut ingen filantrop, men inte heller riktigt en misantrop, utan ett slags mellanting.
Idag har dock varit en misantropdag. Brukar inte känna mig så överraskad när folk beter sig illa, men idag kom det som ett riktigt slag i solar plexus. Ibland blir jag naivt besviken på hur folk uppför sig. Detta är absolut inte rätt forum för att vädra dagens händelser. Sitter bara och förundras, och förundrar mig över att jag faktiskt förundrar mig överhuvudtaget.

En ljuspunkt i allt detta elände är att man trots allt gör saker som patienterna uppskattar, vilket givetvis är hela meningen med arbetet. Florence Nightingale-varning. Ursäktar mig ödmjukast.

Idag har någon blivit skjuten här i krokarna, men det var säkert en ren barmhärtighetsskjutning. Ingen anledning till att inte vilja bo här inte. Nobeltorget är där det händer!

Idag har jag gått upp kvart över sju för att gå på ett tre minuter långt läkarbesök på KK. Doktorn förstod inte riktigt varför barnmorskan tyckte att jag skulle besöka honom. De goda nyheterna är iallafall att jag slipper ta läskiga Fragminsprutor (se till höger) varje dag under graviditeten.

Efter det snabbt överstökade läkarbesöket har vi druckit kaffe latte på hörnan på möllan och diskuterat hur mycket man måste tjäna på att ha ett sånt ställe. Killen som jobbar där är oändligt proffsig och trevlig, miljön inbjuder till ett snabbt besök på stående fot (delvis för att dörren alltid står öppen och släpper in kylan) och kaffet är gott. Måste vara underbar omsättning även om hyran säkert är rätt hög.

Sedan handlade vi pastöriserad brie till mig på Möllans Ost. Jag får nog skära av skalet på den, men bara att åter få känna konsistensen av brie är nog för mig.

Lägenhetsvisningen gick väl sådär. Vi har fått ett bud på utgångspriset, men killen verkar visst inte ha någon bankkontakt. Vi hoppas på nästa visning som går av stapeln på söndag. Vår fina, fina lägenhet. Folk borde slåss om att få bo här. Tror till och med vi har fått ett nytt tidningsbud, för hela denna veckan har tidningen legat prydligt på hallmattan när jag stiger upp klockan halvsex. Ungdomsgänget har jag inte sett på nästan en hel vecka. Således inget kvar att klaga på i detta hood. Förutom att jag nu börjar få besvär med att komma i tid eftersom jag läser tidningen för länge på morgnarna. I-landsproblem.

Säger inte detta: Åh, i detta kök ser jag framför mig hur jag slänger ihop en inpromptu italiensk tomatsås och kokar tagliatelle till alla mina vänner?

Jag är jättenervös inför visningen. Verkligen jätte- jättenervös. Tänk om ingen vill ha vår fina lägenhet. Faktiskt är det en jättefin lägenhet, och vissa dagar kommer tidningsbudet klockan halvsex. Fönsterna är också jättebra isolerade, så man hör inte alls ungdomsgänget när man inte vädrar eller sitter på balkongen. Förresten är det där gänget väldigt lättskrämt. Om de gör något dumt kan man bara skrika åt dem att sticka, och då gör de faktiskt det. Ungdomar och ungdomar, förresten, det gänget som hänger där nu är nog bara i tolvårsåldern. Dock redan kedjerökande hela bunten. Men de ser jättesnälla ut. Harmlösa. Säkert kan man bjuda hem dem på kanelbullar om man inte är så gnälligt medelålders som jag och Peter. Vi är gnälligare än your average 30-plussare. Faktiskt. 
 
Så, för att summera: Lägenheten är toppen, tidningsbudet kommer ibland halvesex (vilket i det här området är tidigt) och ungdomsgänget blir snälla av kanelbullar. Och blir de inte snälla är det bara att skrika på dem, så försvinner de. Se, inte ett enda fel! Köp den!

Idag har vi handlat pimpgrejer inför första lägenhetsvisningen som sker imorgon. Ni vet hur man alltid har färsk basilika, lime och chilifrukter hemma? Och hur man alltid fyller på en glasburk med tagliatelle? Så har vi det jämt hemma.

Hoppade även jämfota idag på Malmborgs när jag hittade tidningen Gravidbibel. Ibland suckar jag lite över mig själv, men jag var tvungen att köpa den. 55 spänn kostade den, men jag har ju sparat in en hel massa pengar på att inte dricka vin på åtta veckor.

Alldeles strax går vi på födelsedagskalas hos svägerskan och äter bouillabaise. Nice!