Äpplet faller inte så långt från persikoträdet
Den senaste tiden har maken försökt lära mig skillnaden på aprikoser och nektariner. Ja. det är sant. Jag har aldrig riktigt vetat. Min första ursäkt var att frukterna ändå får anses som rätt exotiska och inte existerade så mycket på 80-talet när jag växte upp. Maken sköt genast argumentet i sank. Varpå jag skyllde på att hemma hos oss åt vi mest typ äpplen, päron och bananer och andra svenne banan-frukter. Så jag har liksom aldrig riktigt bekantat mig med övriga fruktfamiljer. Maken såg vidare skeptisk ut. Det var då den slog mig. Ursäkt nummer två. Och den tar en stund att utveckla. Here goes:
På gymnasiet var vi 32 personer i min klass. Jag har aldrig varit något vidare på namn. Men visst, jag lärde mig givetvis allas namn. Typ. Det var bara det att i klassen gick två tjejer som liksom hängde ihop. Ni vet sådär som vissa barn/ungdomar liksom bara hänger ihop under uppväxten. Tänk Bill och Bull, Kling och Klang, Dunder-Karlsson och Blom, Tommy och Annika et cetera. Låt oss kalla dessa två tjejer för Ulla och Anna-Karin. De var glada tjejer. Hade man använt epitetet "bubblig" på 90-talet hade de varit typiskt bubbliga. På 90-talet kallade vi dock saker och ting vid dess rätta namn och kallade dem för störiga. Eller, vi och vi, jag kallade dem störiga sådär lite diskret i mitt eget huvud. De var snälla och så, inte alls elaka eller illasinnade på något sätt. De fnittrade mycket. Och när jag säger mycket menar jag MYCKET. De fnittrade, sedan fnittrade de och när man trodde att de inte kunde fnittra mer, ja, då fnittrade de lite till. Sammanfattningsvis ganska mycket fnitter på det hela taget.
Jag visste mycket väl vad de hette. De hette Ulla och Anna-Karin. Den ena var lång och smal och den andra lite kortare och... inte så smal. Den ena var lite mörkare. Den andra mer råttfärgad. Den ena hade mycket acne. Den andra hade det inte. Och de hette Ulla och Anna-Karin. Den ena hette det ena namnet och den andra hette det andra namnet. Problemet var bara att jag hade ingen aning om vem av dem som hette vad. Jag såg dem liksom mera som en enhet. En fnittrande massa av meningslöst hopsatta atomer. Och det tog mig tre år på gymnasiet att lära mig vem av dem som hette vad. Jag skaffade ett knep under tredje året. Den långa smala hade ett kort namn och den korta... inte så smala, hade ett långt namn. Kort namn till lång, långt namn till kort. (Inte en helt bortkastad utbildning, vad det verkar.)
Bara en gång under gymnasiet kände jag ett behov av att kalla på en av dem (tack och lov!). Det var under en basketmatch i tvåan. Jag och Ulla spelade i samma lag. Jag måste ha varit inne i någon slags ambition av att höja mitt betygsnitt genom att satsa på VG i gympa eller något dylikt, eftersom jag när Ulla hade bollen kastade ur mig ett: "Ulla, passa till mig!" (som värsta Michael Jordan plötsligt, tydligen. Vill man ha VG i gympa får man lägga manken till.) Ulla reagerade inte. Hon passade till någon annan. Och jag insåg, till min stora fasa, att jag i stundens hetta mitt i denna episka basketmatch bara varit tvungen att be den enda jag inte riktigt hundra kunde namnet på passa bollen till mig. Och sagt fel namn. Det var inte Ulla som spelade i mitt lag. Det var Anna-Karin.
Så vad lär vi oss av detta? Jo, följande:
1. Jag är ganska elak som kallar före detta klasskamrater för en massa av meningslöst hopsatta atomer, och kommer därför troligen att brinna i helvetets eldar vad det lider.
2. Jag har en genetisk missbildning som gör att jag har svårt att skilja saker och ting åt som på något vis liknar varandra. Ulla/Anna-Karin: Lika till sättet. Aprikoser/nektariner: Lika till utseende (och smak!).
Bara en sak talar emot detta. Det faktum att jag häromkvällen mycket nöjt frågade maken om han ville dela en uppskuren persika med mig. Maken tittade på mig lite som om han trodde att jag drev med honom när han såg att jag höll i en aprikos (eller en nektarin). När han insåg att det var just det jag inte gjorde, utan verkligen hade lyckats blanda in en tredje intet ont anande frukt i dramat, så såg han lite mer ut som att han inte kunde fatta att han faktiskt gift sig med mig. Om jag går en treårig utbildning till kanske jag till slut kan lära mig att skilja på de här grejerna också. Finns det liv finns det hopp.
Fotnot: Ulla och Anna-Karin heter egentligen något annat.
Kommentarer
Postat av: Anna
Hahaha!!! Extra kul ar att jag inte heller kan skilja pa de frukterna.
Postat av: Kikki
Ja, för mig är det dessvärre ganska enkelt: (färska)persikor kliar i munnen, det gör inte nektariner. I övrigt är de typ samma. Granny Smith och Golden Delicious är båda äpplen. Persikor och nektariner är båda... någonting annat. Jo! Stenfrukt! Nästa gång får du fråga om maken vill dela en stenfrukt med dig.
Postat av: Elna
Ha ha, jag minns detta med Ulla & Anna-Karin, tur att du kom på tricket till slut efter allas frukt(!)lösa försök att lära dig vem som var vem...!
Snabb fruktlektion följer här, men maken din har säkert redan förgäves försökt med ALLT!
Aprikoser: Lika små som plommon, orange färg, godare i torkad form.
Persikor: Ludna/lurviga, stora som äpplen, oftast väldigt goda
Nektariner: Ser ut som persikor utan lurv, kan vara hårda och torra om man har otur.
Trackback
