Smugglosmurf

En lördagmorgon klockan nio för fyra år sedan väcktes jag abrupt av ett jävla liv på gården utanför. Det lät ungefär som ett barn som höll på att dö en plågsam och utdragen död. Min allmänna åsikt om barn på den tiden sträckte sig inte mycket längre än till att de var relativt störiga väsen som mest var i vägen, lät för mycket och hade för kladdiga fingrar. Inte så mycket angelägen om vad som hände med barnet nedanför som vad som hade hänt med min sköna lördagssömn rasade jag upp ur sängen för att beskåda vad det var för oväsen och hur jag bäst kunde få det att sluta, så att min helgsömn kunde få fortlöpa en timme till.

 

Väl ute på balkongen möttes jag av en speciell syn därnere på gården. På gräsmattan i en av plaststolarna som tillhörde pergolan satt en av våra grannar. Han såg helt nollställd ut. Uppgiven liksom. Och trött. Han stirrade oseende rakt framför sig. Bredvid honom på gräsmattan stod hans son, gissningsvis två år gammal, och tjöt så högt att man såg stämbanden på honom ända uppifrån min balkong på fjärde våningen. Jag var upprörd. Beyond upprörd. "GÖR NÅGOT!" tänkte jag passivt aggressivt medan jag förgäves blängde ner på den uppgivne och hopplöse mannen. "TA IN UNGEN!!" tänkte jag ännu argare. Inget hände. Ungen skrek. Pappan satt kvar med hopplösheten hängande som ett stort moln över huvudet. Min sovmorgon var effektivt slut, och jag drämde igen balkongdörren efter mig på väg in i lägenheten igen.

 

En torsdagsförmiddag fyra år senare sitter jag på en sandlådekant. Det blåser styv kuling (eller åtminstone något åt det hållet) och det är kallt. Framför mig står dottern och skriker så högt att jag ser ända ner till hennes stämband. Hon har skrikit i närmre tjugo minuter och jag har provat allt för att få henne att sluta. Allt. Dockan ligger brutalt nedkastad med ansiktet nervänt i sanden snett bredvid mig och trehjulingen, som fått samma ogästvänliga behandling, ligger vält bredvid dockan. Jag ser nollställd ut. Uppgiven liksom. Och trött. Jag stirrar oseende rakt framför mig. Jag vet att jag snart måste inse att dottern aldrig kommer att sluta skrika sådär, utan att hon måste transporteras hem tillsammans med trehjuling, docka och randig dockfilt. Vilt skrikandes, skanderandes gutturala hotelser hela vägen hem. Hon är arg, och jag vet inte varför. Bara att det tar lång tid innan det går över. Hopplösheten hänger som ett moln över mitt huvud.

 

Grannen, jag vet att det är fyra år sedan och troligtvis till föga hjälp för dig nu, men från djupet av mitt hjärta: Förlåt för min passiva aggressivitet. Och, I hear you, brother!

För övrigt, bör sova till nio en lördagmorgon liksom. Vad var jag? Full eller?