Den inbillat döende

Veckans pris går till maken som de senaste dagarna genom- och överlevt kommentarer i stil med:
"Jag kommer att döööö!", "Skjut mig! Skjut mig nu! Ta fram geväret bara och gör det!", "Älskling, tror du verkligen att jag kommer att överleva den här sjukdomen? Den känns terminal!" och (efter toalettbesök): "Gult. Som senap. Det var som att bajsa senap. Skjut mig!".
 
Det är konstaterat att jag när jag blir sjuk går in i det hela lite likt en man. Jag har varit totalt övertygad om att den magsjuka jag genomlevde under prisvinnande FEM dagar, faktiskt skulle ta mig av daga. Tapper var jag dock som inte satte mig på akuten och krävde dropp och intravenösa injektioner av anti-illamående-medicin. Där börjar och slutar tapperheten. Annars har jag famlat mig längs väggarna i min färd mot toaletten, jag har feberflämtat med en teatralisk handrygg placerad över pannan, jag har slitit mitt hår och jag har gråtit stora tårar, sörjandes min egen förestående död och med darr i rösten förklarat för Isabelle att mamma minsann är "mycket sjuk!". Jag kan lugna er med att hon tog det med ro. Svarade "Fabbe-Fabbe" om jag inte minns fel. Sedan tog maken med henne och tittade på många fiskar på museet, så att den hulda modern kunde florera ensam hemma likt kameliadamen. Så har det varit. Så när ni ser maken, bara ge honom en stödjande klapp i ryggen. Den förtjänar han.

Kommentarer
Postat av: Robert Willborg

Jävla otäckt det där. Glad att du är på fötter igen.

2013-03-05 @ 22:37:12
Postat av: Kattis

Tur att han inte faktiskt sköt dig. Det hade just varit snyggt i rättegången, "Men hon SA ju det!"

2013-03-06 @ 06:57:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!