Smugglosmurf

I förrgår var jag och maken på banken. I Veberöd minsann, för det är just där de tycker om att låna ut pengar till oss. Eller, det är just där de sliter sitt hår när vi genomför bostadsaffärer utan att ha sålt den lägenhet vi bor i än. Men allt det där är ju historia, och pre lillfisens ankomst. Då var hon inte lillfis, utan embryo. Det var då vi fortfarande fick sova längre än till sex på morgnarna.

 

Men nu vill vi alltså ha mer pengar. Vi vill expandera vårt Lidforska territorium och befria vår älskat snacksaliga grannfru Ulla från ett av sina fem rum och förvandla vår trea till en fyra. På banken slet de sitt hår i vanlig ordning. Först efter att bankdamen hummat och tryckt på sitt tangentbord och hummat igen, maken gått med på att sälja en njure på svarta marknaden och jag på att prostituera mig ett par timmar varje onsdagkväll samt att vi skulle donera vårt nästkommande barn till banken i Veberöd gick hon med på att låna ut lite pengar till oss. Men inte så mycket pengar som vi kanske hade tänkt oss. Så i detta nu ligger ett mail i vår ordförandes inkorg, redo att tas upp till diskussion mellan big-shotsen i föreningen om huruvida man kanske eventuellt skulle kunna tänka sig att vi får befria vår älskat snacksaliga grannfru Ulla från ett av de fem rummen till ett lite billigare pris än vad de kanske tänkt sig från början. Svar på detta kommer senare i veckan. Fast det är lugnt. Jag vill detta enormt mycket. Fabulöst mycket önskar jag att vi ska få ta över det där sovrummet som inte målats sedan 1950, och lika mycket drömmer jag om att få ha en toalett till. Tänk bara, att få ha TVÅ toaletter i EN lägenhet. Det är drömmen! Inga fler "Jag måste bajsa på ett urakut sätt"-repliker från maken två minuter innan jag ska cykla till jobbet och bara måste sminka mig först. Alltså kommer det inte att hända. Maken säger att jag är en negativ själ, men det råkar liksom bara vara så att jag är typen som saker inte går vägen för riktigt. Ja, alltså, jo, jag har förstås hälsan, min familj och jobb och sådär, och det är ju fint. Jättefint, egentligen allt man kan begära och whatnot. Men that's it, liksom. Är det något jag VERKLIGEN VILL så blir det inte så. Det blir alltid nästan så. Fast inte riktigt. "Du fick NÄSTAN jobbet". Lite så har det varit genom historien. Så jag försöker att rikta in mig på ett negativt svar. För då blir jag ju inte besviken. Eller, jo. Det blir jag förstås ändå. Ingen som har hundratusen spänn till övers som ligger och skräpar i någon byrålåda? Annars kanske maken kan sälja den andra njuren också. Vad är lite livslång dialysbehandling mellan två äkta makar egentligen?