Smugglosmurf

Idag skulle jag vara überduktiga mamman och vara ute och leka med lillfisen innan det var dags att lämna henne på förskolan klockan elva. 09.56 hoppade hon ur vagnen på lekplatsen. 10.01 gick hon tillbaka till vagnen och ville inte stanna kvar längre. Nähä. Så efter det drev vi omkring som rön för vinden och väntade på att klockan skulle slå 10.55 så att vi kunde gå till förskolan. Eller kanske 10.45 om man drog lite på det i den riktning som kanske inte är riktigt ok, men ändå lite mer ok än 10.35. Det gick bra. Vi gick till Kronprinsen. Det gör man mycket när man är mammaledig och nu fortsatte vi den trenden. På Kronprinsen finns Lindex där man kan slå ihjäl åtminstone tio minuter, och därefter torterade jag lillfisen genom att gå in i leksaksbutiken utan att handla något, men storartat komma med snack inför födelsedagen i april. Sedan gick vi till Hemköp och köpte blöjor. Efter det var klockan 10.25. Inte så bra. Det tyckte inte fisen heller. Så hon började gråta. Och sedan slutade hon inte.

 

10.45 kom jag fram till förskolan, inte med ett rödrosigt, glatt barn som lekt sig trött och hungrig på lekplatsen, utan med ett trött, förbannat och väldigt ledset barn. Turligt nog så gallskrek alla de andra barnen redan, så fisens gråtande smälte bara in fint i mängden. Det verkade vara traumatiska dagen. Någon hade bitit någon, någon hade lagt in för många gigantiska gummilegobitar i kryptunneln, någon fick inte välta ner en madrasser från höga höjder och några var helt enkelt förbannat trötta på livet. Det sa de inte, men det såg ut att vara det som var problemet.

 

Men förskolelärare alltså, vilket tålamod de måste besitta. Själv blir man lite småstressad över ETT barns skrikande, medan de vadar runt bland tio gallskrikande, hungriga och trötta barn varje dag strax före lunch. Shit, vad de måste vara duktiga på att räkna till tio (vilket är det klart bättre alternativet än att med logik och pedagogik försöka förklara för ett gallskrikande barn varför det tar åtta minuter att koka makaroner och att det faktiskt bara är så det är).