Smugglosmurf

När man är förälder vill man vara sådär glad och cool. Liksom lugn och häftig, men ändå auktoritär. Ens barn ska vara glatt och livligt med en egen vilja, men ändå lyssna när man säger ifrån på skarpen. Vilket man aldrig ska behöva göra, eftersom ens barn liksom automatiskt är helt med på från början vad som är ok och vad som inte är ok. Idag på Willys var det inte alls sådär. Hela familjen skulle storhandla i glädje och gamman. Vi gick ut starkt redan hemma med en tio minuter lång protestauktion från lillfisens sida som handlade om hur hon ville ha sin napp med en tomte på ("Napp med tomte! NAPP MED TOMTEEEEEEEE!"). Vi glada, lugna och häftiga föräldrar sa auktoritärt nej med bevarat lugn. Det var bara det att det sket lillfisen fullständigt i. Efter vad som kändes som en flera timmar lång styrkemätning vann vi, de hulda föräldrarna. Nappen med tomte stannade hemma, och påsättning av ytterkläder gick förvånansvärt smärtfritt. Även bilturen förflöt under lugn, glädje och sång. Man borde ha fattat.

 

På parkeringsplatsen bestämmer lillfisen att hon ska gå själv inne i affären. Bra. Hur mycket kan hända liksom?

När lillfisen var nyfödd skickade svägerskan en text om hur det är att gå och handla med barn. Den jämförde barn med getter. Jag minns inte exakt hur texten var, men det gick på något vis ut på att getter är envisa och starka och går precis vart de vill och gör precis vad de vill. Något i den stilen. Jag kan ha läst den där grejen med getterna och tänkt att sådär skulle minsann inte våra barn bli. De skulle liksom vara disciplinerade och stanna snällt nära sina föräldrar. Nu, såhär ett år och nio månader senare, kan vi konstatera att handla med lillfisen är ungefär lite som att gå och handla med en get.

 

Hon gick ut starkt med att medvetet splittra familjen. Maken försvann på ett håll med kundvagnen, medan jag snällt följde efter lillfisen. Synd bara att det var jag som hade den noggrannt skrivna inköpslistan. Efter att fisen sprungit efter en annan ganska vild unge skulle vi hämta makaroner. Beslutet godtogs ej. Så då började vi gå mot spagettin. Det godtogs ej. Så då styrde vi mot köttbullarna i frysdisken. En liten stund såg det ut som att det skulle lyckas. Vi kom ganska nära. Men då svängde hon hastigt av mot kattmaten, där jag mirakulöst lyckades få tag i fyra burkar innan hon satte av igen. Tyvärr inte mot maken som hade kundvagnen, utan mot utgången. Jag vet inte om ni vet hur det är att springa efter ett väldigt snabbt barn som kryssar mellan Limhamnspensionärer och barnhatare som vore hon Anja Pärsson. Det är en utmaning at the best of times. Iklädd vinterkläder och hållandes i fyra burkar kattmat är det banne mig värt en tapperhetsmedalj. Vid kassorna gensköt jag henne enbart tack vare att mina ben är längre än hennes. Efter att ha lyckats hiva ner kattmatsburkarna i en spontanfunnen kundkorg var det så dags att ta den där konflikten som man aldrig hade tänkt sig att man skulle behöva ta, eftersom man skulle bli en sån cool, lugn och auktoritär förälder. Det är bara det att ibland måste man tyvärr inse att ens dotter är en get. Och då är det bara att resolut plocka upp den gallskrikande lilla människan från golvet och samtidigt förundras över hur förbaskat stark hon är och om det verkligen bara är två armar och ben hon sprattlar med för att komma loss, eller om hon har lyckats fälla ut fler extremiteter bara på ren vilja. Och medan Limhamnspensionärerna och barnhatarna tittar på  baxar man den gallskrikande, flaxande bläckfisken och fyra burkar kattmat i en korg tillbaka in i affären. Iklädd vinterjackan. Då känner man sig vare sig lugn, cool eller glad. Snarare genomsvettig och ungefär precis som alla de där förädlrarna man suckat ömkansfullt åt för tio år sedan måste ha känt sig.

 

Efter det gick det bra. Hon öppnade fyra boxar med lösgodis, trots att vi bestämt sa nej efter varenda öppnande. När vi lyfte bort henne möttes vi av ett gallskrik och ett starkt uttryckt: "GÅ SJÄLV!! GÅ SJÄÄÄÄÄÄÄÄLV!!!!!" Sedan var det dags att titta på glass och pilla på tvål. Och någonstans när jag var och hämtade blöjor och välling lyckades maken få ner den lilla bläckfisken (geten?) i kundvagnen. Jag hörde protesterna ända bort till vällinghyllan, men han klarade det. På vägen hem kommenderade hon tvåstämmig Ponnysång och först hemma, tuggandes på en bit pannkaka framför Pippi Långstrump kunde en kollektiv, lättad utandning höras i det Lidforska hemmet. Ni får ingen sensmoral. Jag är för trött för sensmoraler idag. Fast jag såg en pappa med tre ungar som var som små ljus i affären. De drack Festis. Sensmoralen kan vara Festis.