Smugglosmurf

Om man inte riktigt vet vad man ska göra en dag i kombination med att man saknar en odör av jul i hemmet i kombination med att köket behöver dammsugas och moppas i kombination med att man känner för att byta strumpor i kombination med att man behöver gå ner och sopsortera, vad gör man då? Jo, det ska jag tala om. Man tappar en flaska glögg på klinkergolvet i köket samtidigt som man sitter på huk på det, och vips så har man täckt in allt ovanstående. Man dränker in sina strumpor i glögg och glassplitter, det luktar jul (och sprit), och man tvingas göra en fullständig sanering av köket för att inte lillfisen ska få glas i sina små änglafötter.

 

Man får också en chans att öva på sin nya positiva 2013-outlook på livet. 2012-Smugglosmurf hade genast börjat gaffla om vem fan som ställt den där jävla glöggflaskan på ett så förbannat dumt ställe (Jaså, var det jag själv?) medan 2013-Smugglosmurf hade en mycket mer zen-lik attityd till hela incidenten. Såsom "Tur att vi hade druckit upp rätt mycket av den där glöggen så vi slapp städa upp mer glögg". Tänker liksom inte alls att jag ändå aldrig har fattat varför glögg överhuvudtaget finns. Slöseri att värma upp vin när man kan dricka vanligt hederligt gott vin istället och slippa hela debaclet med massa russin, hackad mandel och whatnot. Alkohol som behöver tillbehör är ingen alkohol att ha. Se bara på tequila. Det finns inget gott att säga om tequila. Så tänker jag alltså inte längre. Min syn på hela händelsen var odelat positiv. Maken verkar också ha adapterat en lugnare version av sitt 2012-jag. "Vad var det??" utropade han när han hörde kraschen. "Jaha, bara glögg! Jag var rädd för att det var en flaska Amarone-vin. Tur!" Alltså, 2013, the year of Zen-likt lugn. Nästa gång dylikt händer måste jag se till att ha en kamera i närheten. För bloggens skull alltså.

 

P.S. Påminn mig inte om det här inläggget när det zen-lika lugnet har försvunnit någon gång i mitten av januari, så är ni hemskt snälla.