Smugglosmurf

Idag har jag haft en lång dag i skolbänken i Lund, lillfisen en lång dag på dagis (FÖRSKOLAN, förlåt!) och maken en lång dag på jobbet. Så lång att han ännu inte är hemma. Lillfisen verkar alltid ha trivts med dagen när jag hämtar henne. Det är bara det att när jag väl visar min fula nuna så vill hon helst var i närheten av den fram tills hon ska sova. Ja, alltså, förutom precis när vi kom hem och hon sprang rätt in i vardagsrummet iförd sina mycket, mycket, mycket sandiga skor och byxor. Orutinerad förälder (jag) skulle givetvis ha förutsett detta genom att ha ställt den rosa, psykedeliska gummihästen i hallen, eftersom det var denna lillfisen skulle hälsa på direkt vid hemkomst. Hår av hin, släng dig i väggen och stand back in awe för den rosa, psykedeliska gummihästen. Nåväl, därefter har saker och ting liksom inte riktigt gått min väg. Sanden som snabbt utadministrerades från hall till vardagsrum av lillfisen skulle dammsugas upp asap. Jag är lite anal på det sättet. Jag hatar sand. Jag hatar sand mycket. Det är bara det att:

1. Lillfisen ville inte lämna min sida.

2. Lillfisen är paniskt rädd för dammsugaren. Denna rädsla har gått i olika faser, men är just nu inne i en panisk rädsla-fas.

Alltså, überpedagogiska modern (jag) fick fatta paniskt rädda dottern vid handen och räkna ner igångsättningen lite i rymdfarkost-stil, samt låta henne sitta i mitt knä under den sittande dammsugningen. Nej, den sittande dammsugningen är inte särskilt effektiv. Eller, den är särskilt effektiv på väldigt begränsade ytor. Überpedagogisk var den inte heller, för lillfisen skrek oavsett om dammsugningen skedde sittandes eller gåendes. Det var då jag inte tänkte att det skulle hon minsann ha tänkt på innan hon sprang in i lägenheten i sandiga kläder. För det tänker man inte, för då är man ingen übermamma, och det är ju jag. Så har vi liksom fastställt det.

 

Därefter slappnade vi (=jag) av med Fåret Shaun innan det var dags att äta korv och makaroner. Det vara bara det att korven luktade disktrasa, något som snabbt fick sin förklaring av en titt på bäst före-datumet. Så det blev köttbulle. Singularis. Lillfisen vägrade bli matad och åt under 40 minuter en makaron i taget samtidigt som hon skrek ut order till sin hulda moder. "SJUNGA!", "SJUNGA BÄ!" och "SJUNGA KATTEN!" var de kommandon som jag bara hade att lyda. Då jag vid ett tillfälle försökte variera med en hotfull sång riktad mot en snigel ("Akta dig, mannen!") möttes jag genast av ilskna mothugg och fick retirera till "Bä, bä vita lamm" samtidigt som jag desperat försökte få in skedar i dotterns mun med mer mat på än en makaron.

 

40 minuter, tjugo makaroner och en fjärdedels köttbulle senare var det bara att konstatera att middagen blivit ett komplett fiasko. Så då gick vi i bara farten igenom en skriksejour då stol var fel, golv var fel och famn var fel, en ganska stor mängd rinnigt snor på mina nya strumpbyxor, en bajsblöja och en större livskris innehållande en lös golvlist som gömdes i klädkammaren efter att ha viftats farligt nära både lillfis och huld moders ögon.

 

Nu sover lillfisen till slut, efter ett trauma innehållande näsdroppar, och jag sitter halvsvältandes här efter att ha hittat en ostskalk och ett mögligt paket leverpastej i kylen. Kan man bli mätt på te? Och hur farlig är egentligen korv som luktar disktrasa?