Såhär är det på riktigt
Föreställningar jag hade om sjuka barn innan jag fick barn:
1. De sover mycket.
2. De ler matt medan man baddar dem på pannan med blöta handdukar.
3. De sitter sött och äter kanelbullar och dricker saft i köket.
Föreställningar jag hade om föräldrar till sjuka barn innan jag fick barn:
1. De sitter mycket framför tv:n och äter choklad.
2. De baddar febervarma barnpannor med blöta handdukar.
3. De donar och bakar i köket med fin femtiotalsschalett på huvudet.
HUR DET VERKLIGEN ÄR (och tro mig, jag har mer erfarenhet av detta än av mycket annat):
1. De sover. Och när jag säger att de sover så menar jag att de inte sover ett endaste dugg.
2. De vill inte baddas på pannan med några blöta handdukar. Det kommer nämligen i vägen för de vilda lekarna som försiggår precis som vanligt.
3. De äter ingenting. På sin höjd lite välling. Och en kvarts portion gröt i utbyte mot att en tidning fick smulas sönder och kastas på golvet under tiden.
Själv har jag alltså ätit inte så mycket choklad framför tv:n, inte baddat någon het panna, inte sovit mer än i 30-minutersstötar det senaste dygnet och jag har förbaske mig inte haft någon lust att sätta någon femtiotalsschalett på mitt huvud. En kanelbulle hade varit gott, men inga sådana har bakats heller. Jag har däremot bytt fem blöjor med sjukbajs (fråga inte. Tro mig, fråga inte) och fascinerats över att lillfisen som sovit precis lika lite som jag själv har energi till att ranta runt hela lägenheten med 39 graders feber. Är det jag som börjar bli gammal?
När min onge är sjuk vill ajg att folk baddar MIN panna med en blöt handduk.
Åh, aj knåv! Det ska förbaskat mycket till innan Matti fattar att han är sjuk. Fast det är klart, hellre det än de få gånger han varit totaldäckad. Då blir man rädd i stället för trött och irriterad. Men usch och fy, stackars er och krya!
Det är verkligen helt omöjligt att förstå hur ofta och mycket barn kan bli sjuka innan man är där själv och somnar mina barn när de är sjuka så är de feberklistrade mot en själv..
