Hoppsan doppsan och Snoris Boris
Efter att ha filosoferat lite över vem jag en gång varit och vem jag nu är bestämde jag mig för att surfa bakåt lite i bloggen så som den såg ut innan lillfisen planerades och till slut anlände. Vad jag baserar ifrågasättandet på är att jag numera kan säga saker som följer:
- "Snoris Boris" när jag torkar bort snor från lillfisen.
- "Hoppsan doppsan" när jag tappar något eller slår mig.
- "Vilken biff! Biff á la Lindström!" när jag ser en mycket pumpad ung man gå förbi på stan.
Hopplöst! Hoppsan doppsan?! Vem pratar så?! Måste man bli hopplöst pinsam och efter bara för att man blivit mamma? Ja tydligen. Nåväl, åter till mitt surfande tillbaka i min egen bloggosfär. Här är ett litet urklipp från 2010:
På söndagar inträffar det som fram tills Lasse Berghagen-fadäsen alltid varit deras all time low: Veckans bäbis. Jo, ni läste rätt. Jag upprepar, veckans bäbis. Halvsex på söndagmorgonen ringer programledaren upp en nybliven mor, som får berätta om sin bäbis. Förstår ni? Ville man inte ta livet av sig innan, vilket faktiskt är relativt troligt att man åtminstone haft en lätt tanke på vid den tiden en helgmorgon, då vill man det garanterat efter en skumlyssning av veckans bäbis. Missförstå mig inte, jag ser mycket fram emot att få en egen bäbis, men vem fan vill lyssna på någon befängd människa man inte känner bara för att hon just pressat ut en bäbis? En bäbis man inte känner. Klockan halvsex en söndag.
Och nu ska jag svara. The hoppsan doppsan-me då vill säga. JAG! JAG vill lyssna på det! För när man är vaken med en bebis sedan klockan fem på morgonen så kan det vara rätt jävla skönt att få höra att någon annan huld moder därute också är vaken med en lika morgonpigg telning, och att inte hela världen egentligen faktiskt kunnat gå under för allt vad det ser ut som när man tittar ut genom fönstret vid den tiden. Så är det alltså. Hoppsan doppsan-jaget vs. en flaska vin per dag-jaget 1-0. Tillsvidare iallafall.
- "Snoris Boris" när jag torkar bort snor från lillfisen.
- "Hoppsan doppsan" när jag tappar något eller slår mig.
- "Vilken biff! Biff á la Lindström!" när jag ser en mycket pumpad ung man gå förbi på stan.
Hopplöst! Hoppsan doppsan?! Vem pratar så?! Måste man bli hopplöst pinsam och efter bara för att man blivit mamma? Ja tydligen. Nåväl, åter till mitt surfande tillbaka i min egen bloggosfär. Här är ett litet urklipp från 2010:
På söndagar inträffar det som fram tills Lasse Berghagen-fadäsen alltid varit deras all time low: Veckans bäbis. Jo, ni läste rätt. Jag upprepar, veckans bäbis. Halvsex på söndagmorgonen ringer programledaren upp en nybliven mor, som får berätta om sin bäbis. Förstår ni? Ville man inte ta livet av sig innan, vilket faktiskt är relativt troligt att man åtminstone haft en lätt tanke på vid den tiden en helgmorgon, då vill man det garanterat efter en skumlyssning av veckans bäbis. Missförstå mig inte, jag ser mycket fram emot att få en egen bäbis, men vem fan vill lyssna på någon befängd människa man inte känner bara för att hon just pressat ut en bäbis? En bäbis man inte känner. Klockan halvsex en söndag.
Och nu ska jag svara. The hoppsan doppsan-me då vill säga. JAG! JAG vill lyssna på det! För när man är vaken med en bebis sedan klockan fem på morgonen så kan det vara rätt jävla skönt att få höra att någon annan huld moder därute också är vaken med en lika morgonpigg telning, och att inte hela världen egentligen faktiskt kunnat gå under för allt vad det ser ut som när man tittar ut genom fönstret vid den tiden. Så är det alltså. Hoppsan doppsan-jaget vs. en flaska vin per dag-jaget 1-0. Tillsvidare iallafall.
Kommentarer
Trackback
