Andra gradens ekvationer
Igår på utbildningen blev jag överlycklig när jag plötsligt förstod den här formeln: PO2+ 1,25 x PCO2= 20.
Ni ser, min hulda mor har alltid upplyst mig och mina bröder om att vi i vår familj inte har någon mattegen. Vi kan helt enkelt inte förstå matte. Det var ganska skönt att få höra på högstadiet och gymnasiet. Frågan är bara var man varit idag om man inte hade fått höra det. Om man faktiskt hade fått försöka och tro att man eventuellt faktiskt hade kunnat klara av det.
På gymnasiet skulle vi lära oss andragradsekvationer i tvåan. Vår mattelärare, God bless her, hade det föga smickrande smeknamnet Flodis. Efter flodhäst alltså, som ni kanske kunde gissa er till. Ingen sofistikerad förolämpning precis... Det var inget direkt fel på Flodis, men hon hade tyvärr inte det där lilla extra som krävdes för att jag skulle förstå var x skulle stå, varför och varför i hela fridens namn det tvunget skulle vara med så förbannat ofta och dessutom på båda sidor av likamed-tecknet. Otroligt nog fanns det dock någon som kunde förklara det där för mig på ett ytterst pedagogiskt sätt, och det var mitt dåvarande squeeze, Jonas. Ja, alltså, squeeze och squeeze. Han hade nog önskat mindre andragradsekvationer och mer squeeze, ty det hela blev en ganska kort romans. Jag var en ombytlig sjuttonåring och tröttnade snabbt på mina erövringar. Men under över alla under, jag fick VG på det där matteprovet. Det var det första och sista matteprovet jag fick VG på, men jag fick faktiskt ett VG.
Idag när jag kollar upp honom på facebook verkar det inte ha hänt så mycket sedan den där tiden. Han hänger på samma pub som han hängde på då och ser ut ungefär som han gjorde då. Och jag kan inte låta bli attt tänka att det var förbaskat slöseri på någon som var så duktig på andragradsekvationer. Jag menar, han hade ju kunnat komma långt. Tror jag. Eller så överskattar jag värdet av andragradsekvationer.
Sensmoralen är att min dotter aldrig ska få höra att hon saknar mattegenen. Och att man inte behöver bli squeezad bara för att någon hjälper en med andragradsekvationer. Om man inte vill, förstås.
Ni ser, min hulda mor har alltid upplyst mig och mina bröder om att vi i vår familj inte har någon mattegen. Vi kan helt enkelt inte förstå matte. Det var ganska skönt att få höra på högstadiet och gymnasiet. Frågan är bara var man varit idag om man inte hade fått höra det. Om man faktiskt hade fått försöka och tro att man eventuellt faktiskt hade kunnat klara av det.
På gymnasiet skulle vi lära oss andragradsekvationer i tvåan. Vår mattelärare, God bless her, hade det föga smickrande smeknamnet Flodis. Efter flodhäst alltså, som ni kanske kunde gissa er till. Ingen sofistikerad förolämpning precis... Det var inget direkt fel på Flodis, men hon hade tyvärr inte det där lilla extra som krävdes för att jag skulle förstå var x skulle stå, varför och varför i hela fridens namn det tvunget skulle vara med så förbannat ofta och dessutom på båda sidor av likamed-tecknet. Otroligt nog fanns det dock någon som kunde förklara det där för mig på ett ytterst pedagogiskt sätt, och det var mitt dåvarande squeeze, Jonas. Ja, alltså, squeeze och squeeze. Han hade nog önskat mindre andragradsekvationer och mer squeeze, ty det hela blev en ganska kort romans. Jag var en ombytlig sjuttonåring och tröttnade snabbt på mina erövringar. Men under över alla under, jag fick VG på det där matteprovet. Det var det första och sista matteprovet jag fick VG på, men jag fick faktiskt ett VG.
Idag när jag kollar upp honom på facebook verkar det inte ha hänt så mycket sedan den där tiden. Han hänger på samma pub som han hängde på då och ser ut ungefär som han gjorde då. Och jag kan inte låta bli attt tänka att det var förbaskat slöseri på någon som var så duktig på andragradsekvationer. Jag menar, han hade ju kunnat komma långt. Tror jag. Eller så överskattar jag värdet av andragradsekvationer.
Sensmoralen är att min dotter aldrig ska få höra att hon saknar mattegenen. Och att man inte behöver bli squeezad bara för att någon hjälper en med andragradsekvationer. Om man inte vill, förstås.
Kommentarer
Postat av: Anna
Ahhh Flodis... Under hennes lektioner brukade jag skriva brev. Vad jag minns dejtade jag någon som kunde betraktas som "smart" - men inte fan fick jag VG för det! haha
Trackback
