Smugglosmurf

På tisdag ska jag göra något som jag ser fram emot pinsamt mycket. Jag ska åka till Ullared. Jag vet att det är något som kreti och pleti ägnar sig åt, men i den familj som jag kommer ifrån så ägnar man sig inte åt sånt som kreti och pleti ägnar sig åt. Man ser inte på Jönsson-ligan, man läser inte deckare, man lyssnar inte på dansband och man åker definitivt INTE till Ullared. Jag har till dags dato ännu inte sett en enda Jönssonligan-film (och mår ändå helt ok faktiskt), jag har läst en och annan deckare (även om min mor kallar det för "ett mognadstecken" när man slutar läsa deckare) och jag kan garantera er att jag aldrig ens när världen endast består av glödande magma kommer att lyssna på dansband. Men det är tyvärr så att jag under en längre tid känt att det är oundvikligt att jag åker till Ullared. Jag vet inte vad det är och vad det består av. Jag kan inte ens se såpan Ullared utan att bli lite illa till mods. Men jag har en känsla av att jag kan hitta massor av bra grejer där. Och jag gillar bra grejer.

 

Maken tycker att jag inte är klok. Han har muttrat saker som: "Kommer du hem med något som det står Carpe Diem på så är äktenskapet över". Han pratar med avsmak i rösten om platinablonderade kvinnor med mörk utväxt och leopardkläder som handlar lattefärgade kaffekoppar och överviktiga män i fotbollströjor som tittar på snuskiga canvastavlor. Därför ska han inte följa med. Jag tror att det är det sista stället på jorden jag fått med honom till. Så jag ska åka med min svägerska och mitt sviskon (sviskon är den korrekta benämningen på makens kusin i förhållande till mig). Sviskonet är mycket van vid Ullared och svägerskan är, som jag, Ullareds-oskuld och, tror jag, lite, lite skamsen över utflykten. Fast ändå stolt. Vi är ju så ekonomiska! Köper kläder till barnen och whatnot. Förresten är jag inte helt Ullareds-oskuld. Jag var där med första pojkvännen och hans mamma. 1996 tror jag det var. Jag köpte ett par Pocahontasstrumpor. Det var väl allt jag hade råd med. Annars minns jag mest att vi åkte bil och att pojkvännens mamma var orolig för att det skulle vara köer, så därför åkte vi typ klockan halvfyra från Helsingborg för att komma i tid. Typ alltså. Men det är ju trots allt sexton år sedan. Så det är dags att åka dit igen. Jag tycker det. Undrar om de fortfarande har Pocahontasstrumpor. I så fall ska jag ha tio par!