Smugglosmurf

Jo, men det är lugnt. Alla patienterna överlevde arbetspasset och vad mer imponerande: Jag överlevde cykelturen till och från jobbet, vilket länge var mycket osäkert. Jag cyklade först vinglig som Bambi på is över Tessins väg och sedan upp på Roslins väg. När jag insåg att gatorna var nästan helt fria från både folk och trafik cyklade jag så med allt starkare och självsäkrare tag hela vägen till sjukhuset utan att nästan dö ens en gång. En gång tog jag till och med en kurva utan att sättta i foten. Det ni!

Läskiga jobbångesten från igårkväll släppte såklart när jag möttes av idel glädje och kramar av kollegorna. Vad det verkar har de glömt den ständigt gråtande, läskiga och höggravida kvinna som lämnade dem för tio månader sedan och valde att komma ihåg den... eh, ja. Iallafall var de väldigt glada och kramades och hela kitet! Det stod till och med "Välkommen tillbaka!" på personaltavlan vid mitt namn. Man kan få en tår i ögonbrynet för mindre, men jag kunde inte gärna börja första dagen med att brista i gråt. Måste visa att jag slutat gråta stup i kvarten, så att de eventuellt snart har glömt den där dagen när jag höggravid och svullen grät mig igenom en hel arbetsdag. Ingen höjdpunkt i graviditeten, den dagen.

Isabelle och fadern klarade sig givetvis alldeles utmärkt utan den hulda modern (jag) kvar i hemmet. Maken kom dock på överraskningsbesök efter lunch för att ge mig en liten dotter-dos. Hon verkade mest intresserad av att vinka till mina kollegor, så jag tror nog att hon klarar sig finfint utan mig när jag är på jobbet. Nu ska denna trötta sjuksköterska gå och lägga sig. Det är som sagt inte mänskligt att lämna sovrummet innan klockan sex på morgonen.