Ursäkta frånvaron!
Ja. Jag tycker också att jag har bloggat dåligt på sistone. Det betyder inte att jag inte tycker om er längre, utan bara på att jag på sistone tyckt så vansinnigt synd om mig själv. Givetvis är det dagens i-landsproblem att tillfälligt inte höra på ena örat på ett par veckor, men för någon som aldrig, aldrig blir sjuk har detta varit relativt traumatiskt. Stackars lungöverläkaren på jobbet har tvingats undersöka mitt vänsteröra med ortoskop i stort sett dagligen. Hon har ordinerat antibiotikakur nummer två och tvingat på mig Panodil-brustabletter och Diklofenak. Allt utan synbar effekt. Så idag, efter att jag fått ännu sämre hörsel efter ett öppna förskolan-besök i kyrkan tillsammans med dottern och vad som kändes som ungefär 400 000 andra vrålande ungar, fick lungöverläkaren för femtioelfte gången titta in i mitt öra med ortoskopet. Och blev (jag citerar) "orolig" eftersom hon såg (jag citerar) "någonting vitt". Varpå jag genast defensivt utropade ett skyldigt "MEN JAG LOVAR ATT JAG INTE HAR PILLAT! JAG HAR INTE DET, OK!!".
Sedan tyckte lungöverläkaren att det nog ändå var dags att remittera till en öronspecialist. Eventuellt för att hon börjar bli jäkligt trött på att titta in i mitt vänstra öra stup i kvarten, men det behöver förstås inte vara sant. Jag menar, vem vill inte titta in i mitt vänsteröra? Det högra örat däremot, det är en annan femma, men det vänstra örat är egentligen en ren fröjd att besöka i sällskap av ett ortoskop.
Nåväl, så efter att smidigt ha blivit remitterad och lite halvt telefonkonsulterat med en öronläkare och en öronundersköterska befann jag mig plötsligt på akuten i sällskap med ett gäng sjukisar med näsblod, brutna armar och whatnot. Föga kunde ju öronspecialisten ana att mitt lokalsinne är lika med noll, och att hans genväg till öronakuten för mig givetvis skulle bli en senväg så jag utgick från att akutintaget var det enda rätta. Och att sedan tränga sig förbi brutna armen och näsblodet för att få mitt öra konsulterat kändes lätt förmätet, sjukhusuniform till trots, så jag tog snällt en nummerlapp för att vänta på min rättmätiga tur. Då ringde till slut öronundersköterskan till min mobil och undrade var jag egentligen hade tagit vägen. Jag tror nog fortfarande att "Jag står här ute bland ALLA ANDRA, för jag visste inte vart jag skulle ta vägen!" i efterhand lät sådär lite lätt förmätet och överlägset, men jag hoppas förstås att näsblodet och brutna armen hade förståelse.
Örat då? Tja, öronspecialisten var väldigt snäll och så, men jag tror nog inte att han tyckte att jag egentligen hade sådär jättemycket behov av en akuttid sådär en fredagkväll. Och det hade jag nog inte heller. Jag försökte ändå försvara mitt fall med att 37.6 grader ett par timmar efter febernedsättande medicin nog ändå får räknas som feber och att jag tyckte att jag tryckutjämnat jättebra med mina fejkade gäspningar (som gör att jag ser mer än lovligt retarderad ut flera gånger per dag). Så sådant är läget. Livet utan hörsel fortskrider på antibiotikakur nummer två med alla biverkningar ni kan tänka er som medförd bonus. Och ni behöver inte tycka synd om mig för det. Det gör jag så bra själv. Speciellt när jag nu av helt outgrundliga skäl drabbats av ännu en förkylning redan innan förkyling nummer ett hade försvunnit. I tell you, när immunförsvaret från helvetet faller så faller det som hela romarriket!
Vi muntrar upp oss med en bild av lillfisens high five. Skulle kunna vara med i 8 mile vilken dag som helst.
Sedan tyckte lungöverläkaren att det nog ändå var dags att remittera till en öronspecialist. Eventuellt för att hon börjar bli jäkligt trött på att titta in i mitt vänstra öra stup i kvarten, men det behöver förstås inte vara sant. Jag menar, vem vill inte titta in i mitt vänsteröra? Det högra örat däremot, det är en annan femma, men det vänstra örat är egentligen en ren fröjd att besöka i sällskap av ett ortoskop.
Nåväl, så efter att smidigt ha blivit remitterad och lite halvt telefonkonsulterat med en öronläkare och en öronundersköterska befann jag mig plötsligt på akuten i sällskap med ett gäng sjukisar med näsblod, brutna armar och whatnot. Föga kunde ju öronspecialisten ana att mitt lokalsinne är lika med noll, och att hans genväg till öronakuten för mig givetvis skulle bli en senväg så jag utgick från att akutintaget var det enda rätta. Och att sedan tränga sig förbi brutna armen och näsblodet för att få mitt öra konsulterat kändes lätt förmätet, sjukhusuniform till trots, så jag tog snällt en nummerlapp för att vänta på min rättmätiga tur. Då ringde till slut öronundersköterskan till min mobil och undrade var jag egentligen hade tagit vägen. Jag tror nog fortfarande att "Jag står här ute bland ALLA ANDRA, för jag visste inte vart jag skulle ta vägen!" i efterhand lät sådär lite lätt förmätet och överlägset, men jag hoppas förstås att näsblodet och brutna armen hade förståelse.
Örat då? Tja, öronspecialisten var väldigt snäll och så, men jag tror nog inte att han tyckte att jag egentligen hade sådär jättemycket behov av en akuttid sådär en fredagkväll. Och det hade jag nog inte heller. Jag försökte ändå försvara mitt fall med att 37.6 grader ett par timmar efter febernedsättande medicin nog ändå får räknas som feber och att jag tyckte att jag tryckutjämnat jättebra med mina fejkade gäspningar (som gör att jag ser mer än lovligt retarderad ut flera gånger per dag). Så sådant är läget. Livet utan hörsel fortskrider på antibiotikakur nummer två med alla biverkningar ni kan tänka er som medförd bonus. Och ni behöver inte tycka synd om mig för det. Det gör jag så bra själv. Speciellt när jag nu av helt outgrundliga skäl drabbats av ännu en förkylning redan innan förkyling nummer ett hade försvunnit. I tell you, när immunförsvaret från helvetet faller så faller det som hela romarriket!
Vi muntrar upp oss med en bild av lillfisens high five. Skulle kunna vara med i 8 mile vilken dag som helst.
Kommentarer
Postat av: Isabel
Du å dina freudianska beskrivningar dock är det nog inte alla som förstår att det heter otoskop. Men det där med fläsket i armhålan..? Har du testat det ännu? Känns det inte som om det är värt ett försök?
Postat av: Tristessa
Uha, tycker synd om dig ändå. Jag fick ändå tramadol mot smärtan men överlevde knappt ändå, det kanske inte var verkningsbart på öron iofs och så satt jag upp och sov i några nätter vilket jag egentligen inte kunde så bra.
Trackback
