För ett år sedan vid den här tiden
För ett år sedan vid just den här tidpunkten låg jag halvknarkad i rum 11 på förlossningen och mådde rätt så peachy. Maken åt medhavd lunchlåda medan jag fick ett par torra mackor med ost. Epiduralen var i full effekt och Gilmore girls spelade tryggt på lilla laptopkompisen.
Ungefär alldeles strax vid den här tiden för exakt ett år sedan bestämde jag mig för att jag skulle upp och gå lite med ett gåbord för att kicka igång förloppet lite mer. Alldeles precis efter att jag bestämt mig för det fick maken fånga upp mig när vi insåg att epiduralen nog tagit lite snett neråt högerbenet, som liksom inte alls ville upp och kicka igång någonting, utan mer leka förlamat. Och alldeles precis lite efter det så började det göra rent förbannat ont. Igen. Och det var då nattbarnmorskan Elna konstaterade att jag var öppen tio centimeter. Då kör vi, trodde jag, för det gör man ju jämt på film när man är öppen tio centimeter. Fast Elna gick iväg, hon. Jag fattade ingenting, så jag knarkade vidare på lustgasen en stund innan jag nog tyckte det var dags att hon kom och fick bort lite av den där vanvettiga smärtan. Och då var det visst dags. Att gå på toaletten, trodde jag. Så jag höll emot, för jag ville liksom inte ligga där och bajsa på mig inför min gamla sjuksköterskestudent (som givetvis gjorde sin enda nattplacering på förlossningen just precis när jag skulle föda). Fast det var ju inte det jag skulle, det var ju Isabelle som skulle ut.
Därefter följde ett par hemska timmar när jag var helt övertygad om att det nog ändå var bäst att de skickade upp mig för ett kejsarsnitt, medan de hurtigt nog tyckte att det inte fanns någon anledning till det. Undersköterskan ville inte alls lyssna på mina djupa försäkringar om att jag verkligen inte trodde att jag skulle klara av en enda minut till, utan insisterade på klämkäcka kommentarer i stil med "men då har du ju gått igenom de senaste tio timmarnas jobb i onödan" varvat med "det klarar du visst det".
Och det gjorde jag tydligen. För ut kom hon till slut, två minuter innan midnatt, nitton dagar efter utsatt tid.
Grattis på ettårsdagen, älskade lilla Isabelle! Du är det bästa som hänt i livet.
Ungefär alldeles strax vid den här tiden för exakt ett år sedan bestämde jag mig för att jag skulle upp och gå lite med ett gåbord för att kicka igång förloppet lite mer. Alldeles precis efter att jag bestämt mig för det fick maken fånga upp mig när vi insåg att epiduralen nog tagit lite snett neråt högerbenet, som liksom inte alls ville upp och kicka igång någonting, utan mer leka förlamat. Och alldeles precis lite efter det så började det göra rent förbannat ont. Igen. Och det var då nattbarnmorskan Elna konstaterade att jag var öppen tio centimeter. Då kör vi, trodde jag, för det gör man ju jämt på film när man är öppen tio centimeter. Fast Elna gick iväg, hon. Jag fattade ingenting, så jag knarkade vidare på lustgasen en stund innan jag nog tyckte det var dags att hon kom och fick bort lite av den där vanvettiga smärtan. Och då var det visst dags. Att gå på toaletten, trodde jag. Så jag höll emot, för jag ville liksom inte ligga där och bajsa på mig inför min gamla sjuksköterskestudent (som givetvis gjorde sin enda nattplacering på förlossningen just precis när jag skulle föda). Fast det var ju inte det jag skulle, det var ju Isabelle som skulle ut.
Därefter följde ett par hemska timmar när jag var helt övertygad om att det nog ändå var bäst att de skickade upp mig för ett kejsarsnitt, medan de hurtigt nog tyckte att det inte fanns någon anledning till det. Undersköterskan ville inte alls lyssna på mina djupa försäkringar om att jag verkligen inte trodde att jag skulle klara av en enda minut till, utan insisterade på klämkäcka kommentarer i stil med "men då har du ju gått igenom de senaste tio timmarnas jobb i onödan" varvat med "det klarar du visst det".
Och det gjorde jag tydligen. För ut kom hon till slut, två minuter innan midnatt, nitton dagar efter utsatt tid.
Grattis på ettårsdagen, älskade lilla Isabelle! Du är det bästa som hänt i livet.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Så kärt! Grattis till dig dom varit mor i ett år! Alfred hälsar :)
Trackback
