Smugglosmurf

När man inte har barn är man jättecool. Man vet precis hur man ska bete sig när man får barn. Innan Isabelle föddes hade jag klara exempel på folk i min omgivning som varit väldigt fyrkantiga med rutiner och whatnot. Sån skulle jag inte bli. Barnet skulle hänga med oss dit vi gick. Inget skulle vara konstigt. Inga handfasta rutiner skulle behövas, för barnet skulle vara så grundtryggt att det inte skulle behövas. Vi skulle sitta på Kamakis uteservering och läppja på iskall Retsina medan barnet slumrade i sin vagn.

Sedan föddes Isabelle. Detta formidabla matvrak. De första två månaderna insåg jag nog att jag eventuellt skulle få äta upp en del av mina tankar, men jag ville inte riktigt inse det. Så jag ammade överallt. För hon åt ju varenda timme. Och jag ville ju inte inskränka mitt liv. Och hon åt länge. Typ en timme, minst, per gång. Det blev maratonfikor och jag blev gästen som aldrig gick, för jag satt och ammade i en fåtölj någonstans.  Och så plötsligt insåg jag. Alla de där mammorna med fasta scheman upphängda på kylskåpet och klara och tydliga rutiner för både det ena och det andra, de var visst rätt smarta ändå. Man kanske skulle tagit det iallafall en liten smula lugnare den första tiden, istället för att med gråten i halsen stå fast vid att livet skulle fortsätta vara precis som innan med fikor och kvarterskrogbesök.

Nu är hon stor. Eller, jag tycker att hon är stor. Hon hänger med finfint dit vi går, precis som jag planerat. I stort sett iallafall. Jag inser att jag inte längre är så sugen på att vara någon annanstans än hemma när det är dags för henne att sova. Vi har vår anala rutin varje kväll, som jag iallafall inbillar mig gör det easy peasy för henne att somna (tar i ett gigantiskt jätteträd). Så när folk bjuder in på middag och frågar när det passar så säger jag halvsex. Halvsex! Vem äter halvsex? Jo, jag. Nuförtiden. Alltså, alla välplanerande föräldrar med fasta rutiner, ni är kanske ändå ganska smarta. Det är bara jag som inte har fattat det förrän nu.