Smugglosmurf

Idag är jag en mycket trött kvinna. Isabelle är enligt boken "Växa och upptäcka världen" inne i ett så kallat utvecklingsstadium. På en väldigt pedagogiskt upplagd tidslinje över barnets första år är det under barnets 26:e levnadsvecka ett svart moln med en utskjutande blixt under. Isabelle är 26 veckor gammal, och än så länge har den där förbaskade boken inte haft ett enda rätt, men nu har den faktiskt, för första gången, helt rätt för sig.

I korthet, teoretiskt sett, innebär en utvecklingsfas att ens älskade lilla hjärtegryn är på väg att lära sig massa nya grejer och det sker en massa saker i hennes hjärna. I korthet, praktiskt sett, innebär det att ens älskade lilla hjärtegryn är ungefär lika tålamodsprövande som en tonåring. Fortfarande väldigt söt, men kanske aningen mindre älskvärd.

Allting är en kamp. Att byta blöja på Isabelle just nu är som att försöka sätta en blöja på en ål. När man är färdig har man bajs och Inotyolsalva överallt. Att mata Isabelle är ungefär som att mata en infångad gepard. Vilket givetvis innebär att hon blir hungrig på nätterna. Igen. För hon äter som en fågelunge på dagarna. Försöker man tvinga henne att äta mer sprutar hon ut det över en. Smakportioner har vi satt en effektiv paus för, eftersom gårdagens morotspuré mestadels sprutades över mig samtidigt som Isabelle dansade (jo, jag svär! Hon dansar!) och pruttade med munnen.

Att få Isabelle att sova, fast hon är så trött att ögonen går i kors, är som att ta hand om en dement patient som prompt ska klättra ur sin säng trots en stadig höftfraktur. Hon ligger med fötterna i munnen, gungar från sida till sida medan hon skriker "iiiiiiiiiihhhhh", och varje försök till att få henne att varva ner bemöts med ett pruttljud eller ett socialt skratt (hon har sociala skratt och riktiga skratt. Fejkskrattet är mer en blandning mellan harkling och skratt och används frekvent).

Att sedan få henne att somna om på nätterna när hon har ätit är, föga överraskande, också lite av en kamp. Tre på natten ligger hon och säger "babababababa" och är på ett särdeles gott humör. Hon ska bara vara lite vaken, typ i 45 minuter, innan hon somnar om igen. Imorse vaknade hon halvsex. Jag lyckades få henne att somna, eller jag somnade om iallafall, vad hon gjorde vet jag inte, men det lät iallafall inte, vilket var ungefär allt jag var ute efter just då. Halvsju blev jag snabbt varse att det var dags att gå upp. Sedan sitter hon i sin antilop, nöjd som katten som fått grädden och tittar på när hennes sömndruckna mor brygger kaffe och kokar ägg. Hon har en viss känsla dock, för imorse fick jag läsa tidningen och äta frukost utan att hon protesterade.

På dagarna somnar hon. Om man går med vagnen. Kanske. Kanske inte. Idag, när maken avlöste mig för en eftermiddagslur, hörde jag hur han förgäves körde vagnen över tröskeln för att få henne att somna, ackompanjerad av allt starkare wiiiii-ljud, troligtvis med fötter uppe i luften svajandes fram och tillbaka. Dottern då alltså, inte maken.

Alltså, enligt boken håller dottern på att lära sig massor av spännande grejer. Hennes föräldrar lär sig vikten av att bevara ett kristligt tålamod, samt att dricka väldigt, väldigt mycket kaffe.


Alla bilder på henne nuförtiden är lite, lite suddiga, för hon sitter aldrig riktigt stilla.