Bra
Jag vet att de där läskiga typerna härstammar från Idol. Och med läskiga typer menar jag förstås Darin och Måns Zelmerlöv. Innan också Danny Saucedo, men jag har ändrat mig angående hans eventuella äcklighet. Till mitt försvar tittade jag inte på den tiden. Jag halkade in såsom på ett bananskal i Idoltittandet under en ganska klyddig hopsättning av en Ikea-möbel (Expedit), och den första människan jag såg var Amanda Jenssen som sjöng en gammal Elvislåt. Jag föll pladask, sa att så länge Amanda får vara med, så länge ska jag titta. Det visade sig att Amanda fick vara med till slutet, och så även jag.
Alltsedan dess tittar jag troget varenda år. Jag trodde nämligen i min enfald att det kom en Amanda Jenssen varje år, men det kan jag meddela er att det inte gör. Det året Anna Bergendahl var med höll på att knäcka mig, det ska jag erkänna, men jag fortsätter tappert. År efter år letar jag efter min Amanda. Hittills har jag inte stött på henne, men jag tror att vi eventuellt har en kandidat detta året. Eventuellt. Så förlåt mig mina fjortistendenser, men nu vet ni. Jag letar ju bara efter min Amanda.
Från wikipedia.
Sedan är det det där med kändisar. Bor man inte i Stockholm så träffar man liksom inte på sådär hemskt mycket känt folk. Det är han den där från Solstollarna som hänger på Swing Inn och raggar på småtjejer och Björn Ranelid som felparkerar sin Jaguar på gamla väster, men sen ser man inte så många fler. Därför är jag inte så smidig när jag väl får syn på lite större big shots.
Min första kändis var stackars Kristina Lugn. Vid ett övergångsställe på Stureplan står hon och väntar på grön gubbe. Jag blir alldeles till mig i trasorna och i stort sett skriker: "MEN TITTA!! Där står ju KRISTINA LUGN!!"
Kristina Lugn tittar upp förstås. Jag antar att man gör det om någon skriker ens namn två meter bakom en. Själv gjorde jag som jag alltid gör i en pressad situation. Duckar bakom närmsta främling.
Nästa gång jag träffade Kristina stod hon och köpte bröd på Söder. Då var jag betydligt coolare och sade till mitt sällskap i normal samtalston: "Där står Kristina Lugn och köper bröd". Men jag brukar ju träffa Kristina nu, så jag har taggat ner lite.
Det var när jag såg Amanda Jenssen för första gången som jag insåg att jag var tvungen att åtminstone försöka bete mig lite coolt. Jag tror det var två år efter att hon varit med i Idol. Jag hade varit på konferens i Stockholm med kollegor om vilka jag enbart visste att de visade ett nästan osunt stort intresse för det konferensen handlade om. På fredageftermiddagen stod vi på Bromma och väntade på vårt flyg hem. Då steg hon in i vänthallen. Amanda Jenssen. En parentes i det hela är att även om jag visst tycker att Kristina Lugn är ganska cool och så, så skullle jag nog inte kalla mig för ett fan precis. Och då betedde jag mig ändå som en riktig lantis när jag fick syn på henne. Bara en parentes.
När jag fick syn på Amanda Jenssen höll jag faktiskt, bokstavligt talat, på att kissa på mig. Så exalterad blev jag. Jag skulle just skrika: "Men herregud!!! Där är ju AMANDA JENSSEN!!" när jag inser att det är läge att sansa sig något. Jag tittar mig vilt omkring efter någon att dela detta underbara med. Till höger står kollegor som visat nästan osunt stort intresse för konferensämnet. Till vänster står kollegor som visat nästan osunt intresse för konferensämnet. Jag försöker sansa mig i tio sekunder. Kan inte. Rycker valfri kollega i ärmen och teaterviskar: "Titta! Där är (exalterad tonuppgång á la hysterisk fjortis) Amanda Jenssen!" Kollegan tittar, noterar Amanda, och säger något väldigt neutralt. Jag inser att jag inte precis har någon vän i viken där. Jag minns inte riktigt vad som händer härnäst, men jag vill nog minnas att jag hann skicka iväg ett halvhysteriskt sms till maken med information om att jag och Amanda ska FLYGA MED SAMMA FLYG TILL MALMÖ!!!! IIIIIHH!
Sedan var det dags att gå på planet. På vägen får man en kvällstidning. På framsidan är ett foto på Amanda Jenssen. Jag går på planet först. Sätter mig tillrätta vid gången med min tidning. Därefter kommer Amanda gående förbi. Jag håller återigen på att kissa på mig när det onämnbara händer. Amanda TILLTALAR MIG. Hon ser sitt foto på kvällstidningens framsida och säger: "Titta, där är ju jag. Vad står det om mig?"
Ni förstår förstås att jag nu håller på att upplösas i mina beståndsdelar. Min 29-åriga kropp håller på att implodera efter att denna 21-åriga kändis sedan två år tillbaka ställt en enkel fråga till mig. Jag börjar svettas. Minns fiaskot med Kristina Lugn. Vill vara cool och sansad så att Amanda ska vilja träffa mig igen och dela en flaska vin och ett paket cigaretter. Jag blir röd i ansiktet och stammar fram ett väldigt litet, väldigt fjortisaktigt och väldigt, väldigt skånskt: "Jag vet inte. Jag har inte hunnit läsa än".
Jag dör en smula. Amanda går och sätter sig med sitt manliga sällskap snett bakom mig så att jag fortfarande kan se dem. Jag känner mig lika töntig som Steve Urkel och nästan lika ful. Jag fortsätter svettas och lider av posttraumatisk stress efter att ha haft ett faktiskt samtal med Amanda Jenssen. Jag måste rätta till situationen. Jag resonerar som så att det måste gå att rätta till situationen och att vi kanske kan ses samma kväll och dela den där vinflaskan. Så jag läser artikeln om henne inne i tidningen. Sedan vänder jag mig om mot dem och säger: "Det handlar om hur det har gått för dig efter Idol."
Det är bara det att det är så mycket sorl och ljud på planet och jag pratar fortfarande sådär tyst, försynt och väldigt, väldigt skånskt, så Amanda HÖR INTE MIG. Utan vänder sig till killen hon reser med och säger:
"Vad sa hon?", varpå han återger min mening för henne. Ännu en gång dör jag en smula. Det var ju inte så här det skulle gå till. Under över alla under så vänder hon sig mot mig igen och frågar:
"Jaha, hur har det gått för mig då?"
Återigen blir jag knallröd i ansiktet och svettas verkligen överallt. Jag förstår att den här diskussionen aldrig någonsin kommer att leda till några delade vinflaskor, för jag beter mig som en Samhall-anställd och tänker uppenbarligen inte sluta med det förrän Amanda försvunnit utom synhåll. Röd, svettig, stammande, försynt och väldigt, väldigt skånskt svarar jag:"Bra".
Jag svarar "bra". Vad hon säger därefter är höljt i glömska. Hela flygturen därefter är ett enda blurr för mig. Jag har pratat med Amanda Jenssen på planet och hon tänker säkert använda mig i sitt mellansnack under kvällens konsert och berätta hur hon tycker att förståndshandikappade borde sitta längst bak när de flyger så att hon slipper vara artig mot de stackars idioterna.
Jag har iallafall lärt mig nu. Jag ska aldrig mer prata med en kändis. Jag klarar nämligen inte av det. Kanske att jag kan hälsa neutralt på Solstollen nästa gång jag ser honom. Men bara kanske.
Alltsedan dess tittar jag troget varenda år. Jag trodde nämligen i min enfald att det kom en Amanda Jenssen varje år, men det kan jag meddela er att det inte gör. Det året Anna Bergendahl var med höll på att knäcka mig, det ska jag erkänna, men jag fortsätter tappert. År efter år letar jag efter min Amanda. Hittills har jag inte stött på henne, men jag tror att vi eventuellt har en kandidat detta året. Eventuellt. Så förlåt mig mina fjortistendenser, men nu vet ni. Jag letar ju bara efter min Amanda.
Från wikipedia.
Sedan är det det där med kändisar. Bor man inte i Stockholm så träffar man liksom inte på sådär hemskt mycket känt folk. Det är han den där från Solstollarna som hänger på Swing Inn och raggar på småtjejer och Björn Ranelid som felparkerar sin Jaguar på gamla väster, men sen ser man inte så många fler. Därför är jag inte så smidig när jag väl får syn på lite större big shots.
Min första kändis var stackars Kristina Lugn. Vid ett övergångsställe på Stureplan står hon och väntar på grön gubbe. Jag blir alldeles till mig i trasorna och i stort sett skriker: "MEN TITTA!! Där står ju KRISTINA LUGN!!"
Kristina Lugn tittar upp förstås. Jag antar att man gör det om någon skriker ens namn två meter bakom en. Själv gjorde jag som jag alltid gör i en pressad situation. Duckar bakom närmsta främling.
Nästa gång jag träffade Kristina stod hon och köpte bröd på Söder. Då var jag betydligt coolare och sade till mitt sällskap i normal samtalston: "Där står Kristina Lugn och köper bröd". Men jag brukar ju träffa Kristina nu, så jag har taggat ner lite.
Det var när jag såg Amanda Jenssen för första gången som jag insåg att jag var tvungen att åtminstone försöka bete mig lite coolt. Jag tror det var två år efter att hon varit med i Idol. Jag hade varit på konferens i Stockholm med kollegor om vilka jag enbart visste att de visade ett nästan osunt stort intresse för det konferensen handlade om. På fredageftermiddagen stod vi på Bromma och väntade på vårt flyg hem. Då steg hon in i vänthallen. Amanda Jenssen. En parentes i det hela är att även om jag visst tycker att Kristina Lugn är ganska cool och så, så skullle jag nog inte kalla mig för ett fan precis. Och då betedde jag mig ändå som en riktig lantis när jag fick syn på henne. Bara en parentes.
När jag fick syn på Amanda Jenssen höll jag faktiskt, bokstavligt talat, på att kissa på mig. Så exalterad blev jag. Jag skulle just skrika: "Men herregud!!! Där är ju AMANDA JENSSEN!!" när jag inser att det är läge att sansa sig något. Jag tittar mig vilt omkring efter någon att dela detta underbara med. Till höger står kollegor som visat nästan osunt stort intresse för konferensämnet. Till vänster står kollegor som visat nästan osunt intresse för konferensämnet. Jag försöker sansa mig i tio sekunder. Kan inte. Rycker valfri kollega i ärmen och teaterviskar: "Titta! Där är (exalterad tonuppgång á la hysterisk fjortis) Amanda Jenssen!" Kollegan tittar, noterar Amanda, och säger något väldigt neutralt. Jag inser att jag inte precis har någon vän i viken där. Jag minns inte riktigt vad som händer härnäst, men jag vill nog minnas att jag hann skicka iväg ett halvhysteriskt sms till maken med information om att jag och Amanda ska FLYGA MED SAMMA FLYG TILL MALMÖ!!!! IIIIIHH!
Sedan var det dags att gå på planet. På vägen får man en kvällstidning. På framsidan är ett foto på Amanda Jenssen. Jag går på planet först. Sätter mig tillrätta vid gången med min tidning. Därefter kommer Amanda gående förbi. Jag håller återigen på att kissa på mig när det onämnbara händer. Amanda TILLTALAR MIG. Hon ser sitt foto på kvällstidningens framsida och säger: "Titta, där är ju jag. Vad står det om mig?"
Ni förstår förstås att jag nu håller på att upplösas i mina beståndsdelar. Min 29-åriga kropp håller på att implodera efter att denna 21-åriga kändis sedan två år tillbaka ställt en enkel fråga till mig. Jag börjar svettas. Minns fiaskot med Kristina Lugn. Vill vara cool och sansad så att Amanda ska vilja träffa mig igen och dela en flaska vin och ett paket cigaretter. Jag blir röd i ansiktet och stammar fram ett väldigt litet, väldigt fjortisaktigt och väldigt, väldigt skånskt: "Jag vet inte. Jag har inte hunnit läsa än".
Jag dör en smula. Amanda går och sätter sig med sitt manliga sällskap snett bakom mig så att jag fortfarande kan se dem. Jag känner mig lika töntig som Steve Urkel och nästan lika ful. Jag fortsätter svettas och lider av posttraumatisk stress efter att ha haft ett faktiskt samtal med Amanda Jenssen. Jag måste rätta till situationen. Jag resonerar som så att det måste gå att rätta till situationen och att vi kanske kan ses samma kväll och dela den där vinflaskan. Så jag läser artikeln om henne inne i tidningen. Sedan vänder jag mig om mot dem och säger: "Det handlar om hur det har gått för dig efter Idol."
Det är bara det att det är så mycket sorl och ljud på planet och jag pratar fortfarande sådär tyst, försynt och väldigt, väldigt skånskt, så Amanda HÖR INTE MIG. Utan vänder sig till killen hon reser med och säger:
"Vad sa hon?", varpå han återger min mening för henne. Ännu en gång dör jag en smula. Det var ju inte så här det skulle gå till. Under över alla under så vänder hon sig mot mig igen och frågar:
"Jaha, hur har det gått för mig då?"
Återigen blir jag knallröd i ansiktet och svettas verkligen överallt. Jag förstår att den här diskussionen aldrig någonsin kommer att leda till några delade vinflaskor, för jag beter mig som en Samhall-anställd och tänker uppenbarligen inte sluta med det förrän Amanda försvunnit utom synhåll. Röd, svettig, stammande, försynt och väldigt, väldigt skånskt svarar jag:"Bra".
Jag svarar "bra". Vad hon säger därefter är höljt i glömska. Hela flygturen därefter är ett enda blurr för mig. Jag har pratat med Amanda Jenssen på planet och hon tänker säkert använda mig i sitt mellansnack under kvällens konsert och berätta hur hon tycker att förståndshandikappade borde sitta längst bak när de flyger så att hon slipper vara artig mot de stackars idioterna.
Jag har iallafall lärt mig nu. Jag ska aldrig mer prata med en kändis. Jag klarar nämligen inte av det. Kanske att jag kan hälsa neutralt på Solstollen nästa gång jag ser honom. Men bara kanske.
Kommentarer
Postat av: Elna
Du är inte ensam! =) Hela incidenten påminner kusligt mycket om en tågresa där jag satt mitt emot Rikard Wolff. Självklart kunde jag inte låta bli att tilltala honom...!
Trackback
