Koll på läget
Jag känner mig litegrann som en supermamma idag faktiskt. Jag fattar ju inte hur ensamstående föräldrar klarar av det här dag ut och dag in hela livet, men det kan vi diskutera en annan dag. Jag har klarat av lite mer än ett dygn som gräsänka och är mäkta stolt över min egen insats!
Igårkväll nattades dottern som sagt vid 18-tiden och sov sedan ganska lugnt och harmoniskt fram till klockan tjugo över fem. En kritisk brytpunkt. Hon brukar i vanliga fall vilja äta vid halvfyra, för att sedan sova vidare till sex, då hon vill gå upp. Man förstod ju vad det här betydde. Hon ville gå upp klockan tjugo över fem. Det ville INTE hennes mamma. Verkligen, verkligen inte. Efter att ha fått äta och fått sin blöja bytt var det alltså dags. Det var ungefär då jag tänkte att man ju måste börja med uppfostran någon gång, och vad bättre att börja med än att lära henne att det inte är ok att gå upp innan klockan sex om man inte måste antingen:
1. Till jobbbet eller
2. Passa ett flyg som går till någon trevlig paradisö.
Vi skulle imorse vare sig till jobb eller paradisö, varför jag åter la ner dottern i sängen, släckte och påbörjade mitt buffande. Buffande är, för den oinsatta, lätta slag i rumpan på barnet, som tydligen ger någon slags rokänsla som ibland och ibland inte får bebisar att somna. Imorse fick den dottern att sova, förutsatt att jag inte slutade buffa. Det är ju bra förvisso, att hon somnade, men tanken var ju också litegrann att jag själv skulle få sova, inte att jag skulle ligga och buffa mellan halvsex och halvsju. Tyvärr var det exakt det jag fick göra, mer eller mindre fram till kvart i åtta. Jag tror dock att jag somnade mellan buffningarna, utan att bli väckt på några minuter, för under över alla under känner jag mig relativt utsövd. Och det viktigaste, jag slapp faktiskt lämna sängen klockan sex. Seger!
Nu sover dottern middag och själv har jag lyckats både äta frukost, duscha och klä på mig. Jag ger mig själv hittills väl godkänt som tillfälligt ensamstående förälder. Hazaa!
Igårkväll nattades dottern som sagt vid 18-tiden och sov sedan ganska lugnt och harmoniskt fram till klockan tjugo över fem. En kritisk brytpunkt. Hon brukar i vanliga fall vilja äta vid halvfyra, för att sedan sova vidare till sex, då hon vill gå upp. Man förstod ju vad det här betydde. Hon ville gå upp klockan tjugo över fem. Det ville INTE hennes mamma. Verkligen, verkligen inte. Efter att ha fått äta och fått sin blöja bytt var det alltså dags. Det var ungefär då jag tänkte att man ju måste börja med uppfostran någon gång, och vad bättre att börja med än att lära henne att det inte är ok att gå upp innan klockan sex om man inte måste antingen:
1. Till jobbbet eller
2. Passa ett flyg som går till någon trevlig paradisö.
Vi skulle imorse vare sig till jobb eller paradisö, varför jag åter la ner dottern i sängen, släckte och påbörjade mitt buffande. Buffande är, för den oinsatta, lätta slag i rumpan på barnet, som tydligen ger någon slags rokänsla som ibland och ibland inte får bebisar att somna. Imorse fick den dottern att sova, förutsatt att jag inte slutade buffa. Det är ju bra förvisso, att hon somnade, men tanken var ju också litegrann att jag själv skulle få sova, inte att jag skulle ligga och buffa mellan halvsex och halvsju. Tyvärr var det exakt det jag fick göra, mer eller mindre fram till kvart i åtta. Jag tror dock att jag somnade mellan buffningarna, utan att bli väckt på några minuter, för under över alla under känner jag mig relativt utsövd. Och det viktigaste, jag slapp faktiskt lämna sängen klockan sex. Seger!
Nu sover dottern middag och själv har jag lyckats både äta frukost, duscha och klä på mig. Jag ger mig själv hittills väl godkänt som tillfälligt ensamstående förälder. Hazaa!
Kommentarer
Postat av: Kikki
Hazaa! Jag körde också med det "Dufårvarahurvakenduvillmenföreklockansexlämnarduintesängen" och det funkade faktiskt hyfsat. Jag tycker att det sänder rätt signaler oavsett om ni får sova eller inte. Heja dig!
Trackback
