Bakom det röda draperiet
Efter en ganska tuff vecka med minst sagt dålig sömn tar vi nu en lugn fredag. Jag har nyligen kommit ur en dusch bakom ett rött duschdraperi och dottern ligger och tar igen sig efter ännu en natt av ständiga uppvaknanden.
Vissa dagar tar jag liksom med jämnmod och pratar med psykologröst om "utvecklingsstadium" som "måste få ta den tid de tar" och att det "bara är att gilla läget". Andra dagar heter det mer "jag fattar att det är ett jävla utvecklingsstadium och whatnot, men tar det aldrig slut det här?!" och "varför kan hon för helvete inte bara sova?" alternativt "men hon åt ju den jävla gröten igår, varför kan hon inte göra samma sak idag?!".
Som sagt, det går lite upp och ner. Inatt klockan halvtre såg maken på mig att jag höll på att krackelera, och tog utan diskussion på sig att blanda till ett midnight snack till dottern, för att sedan buffa henne till sömns, och gick sedan tyst som en mus upp med henne klockan tio över sex och lät mig sova till åtta. Därefter försökte jag introducera dottern till morgon-tv, men hon sparkade liksom alldeles bakut när hon fick syn på Anders Björk, så det vara bara att lämna sängen. Vi lägger i detta uttalande ingen politisk värdering, utan en högst personlig. Han är läskig. Som människa. Så tycker jag och så tycker tydligtvis även dottern. Punkt slut.
När dottern vaknar ska vi göra det umptielfte försöket med lunch. Hon äter typ varannan dag. Varannan dag inte. Det är lagom för att vagga in oss i en semifalsk trygghet om att det "har vänt". Uppdraget efter lunch är att gå och köpa godnatt-välling. Det finns faktiskt! Jag hoppas att den är snäppet mer rogivande än den där bed time-babyoljan vi köpt tidigare. Efter en vecka utan en hel natts sömn har jag dessutom inga direkta betänkligheter över varför de kallar den godnattvälling. Krossade sömntabletter i vällingen säger ni? Jaja, det är väl bättre än aflatoxiner? Och så sover de längre!
Vissa dagar tar jag liksom med jämnmod och pratar med psykologröst om "utvecklingsstadium" som "måste få ta den tid de tar" och att det "bara är att gilla läget". Andra dagar heter det mer "jag fattar att det är ett jävla utvecklingsstadium och whatnot, men tar det aldrig slut det här?!" och "varför kan hon för helvete inte bara sova?" alternativt "men hon åt ju den jävla gröten igår, varför kan hon inte göra samma sak idag?!".
Som sagt, det går lite upp och ner. Inatt klockan halvtre såg maken på mig att jag höll på att krackelera, och tog utan diskussion på sig att blanda till ett midnight snack till dottern, för att sedan buffa henne till sömns, och gick sedan tyst som en mus upp med henne klockan tio över sex och lät mig sova till åtta. Därefter försökte jag introducera dottern till morgon-tv, men hon sparkade liksom alldeles bakut när hon fick syn på Anders Björk, så det vara bara att lämna sängen. Vi lägger i detta uttalande ingen politisk värdering, utan en högst personlig. Han är läskig. Som människa. Så tycker jag och så tycker tydligtvis även dottern. Punkt slut.
När dottern vaknar ska vi göra det umptielfte försöket med lunch. Hon äter typ varannan dag. Varannan dag inte. Det är lagom för att vagga in oss i en semifalsk trygghet om att det "har vänt". Uppdraget efter lunch är att gå och köpa godnatt-välling. Det finns faktiskt! Jag hoppas att den är snäppet mer rogivande än den där bed time-babyoljan vi köpt tidigare. Efter en vecka utan en hel natts sömn har jag dessutom inga direkta betänkligheter över varför de kallar den godnattvälling. Krossade sömntabletter i vällingen säger ni? Jaja, det är väl bättre än aflatoxiner? Och så sover de längre!
Kommentarer
Trackback
