Smugglosmurf

Idag har vi varit uppe sedan 06.30 och det märks vem som är gammal och trött i det här hushållet. Isabelle har sovit i sammanlagt tio minuter sedan dess, under vilka jag lyckades tvätta håret och duscha. Resten av dagen har Isabelle ätit, vaggats, åkt vagn och skrikit. Nu är hon fortfarande pigg medan jag själv är helt utschasad och redo för inskrivning på ålderdomshem. Maken har just klätt på henne pyjamas och sjunger Janis Joplin för henne i mild förhoppning om att vi ikväll ska få sitta ner och äta middag samtidigt. Det låter inte som att det kommer att hända, men en dag vet jag att önskan kommer att slå in.

Ett bevis på hur naiv jag var innan Isabelles ankomst är min reaktion på en film om den första tiden hemma som vi fick se på föräldrautbildningen. Två übertrötta föräldrar stod i sitt kök. Mamman höll i bäbisen och pappan slängde i sig falukorv och snabbmakaroner och de förklarade hur de åt i skift. Konstigt folk, tänkte jag. Undrar varför de gör så. Sedan satt jag där och log skadeglatt och tänkte på all Bolognese vi hade förberett innan förlossningen och såg framför mig middagar med levande ljus och ett glas rött med en sött sovande unge i vaggan bredvid oss. Yeah right. Jag kan tala om att om någon ska le skadeglatt nu så inte är det vi, utan de där stackars föräldrarna i filmen.