Att ha katt
Att ha katt är ofta en sällsam gåva. Den ligger på din mage och spinner, hälsar dig i dörren när du kommer hem och stryker sig kärleksfullt mot dina ben för att visa sin tillgivenhet.
Att ha Aslan som katt är ofta en rejäl utmaning. Hon har aldrig, inte en enda gång, legat på min mage och spunnit. Hon möter mig nio gånger av tio i dörren när jag kommer hem. För att hon vill springa ut i trapphuset och upp på sjunde våningen så att jag kan springa dit upp, bara för att hon då självmant ska springa förbi mig ner och in i lägenheten igen. Hon stryker sig kärleksfullt mot mina ben enbart när jag har glömt ge henne mat. Funkar det inte att stryka sig mot mina ben går hon ut och kräks på en matta istället. Spelar ingen roll vilken av dem, bara det är en matta. Just ganska nyligen har hon insett tjusningen i att kräkas på hallmattan, för den är extra svår att rengöra.
Aslan har en speciell stil i sin kattlåda. När hon kissar står hon med ena benet långt upp på väggen och siktar precis på kanten av lådan så att kisset ska rinna över på utsidan av lådan och på så sätt dränka in lägenheten i Aslans egen speciella kattkissodör. Kattsanden kan kosta hur mycket som helst och vara superduper-luktavstötande, för kissar katten utanför så luktar det kattkiss lik förbannat.
Aslan lägger sig gärna precis vid en dörröppning. Ska man gå från ett rum till ett annat med ett tungt eller otympligt föremål kan man vara rätt så säker på att Aslan lagt sig som överraskningsmoment precis vid en av trösklarna så att man måste ta ett stort steg över henne, vid vilket hon indignerat tittar upp på en och, jag lovar att hon gör detta, himlar med ögonen åt en. Ser man inte henne och råkar trampa på hennes svans upplåter hon ett avgrundsmjau och måste sedan krusas fram från under sängen med hjälp av skinka och andra delikatesser.
Har man just satt sig ner efter att ha jobbat/tagit hand om dotter/tvättat/lagat mat/diskat ställer hon sig på mattan i vardagsrummet, tittar upp på en och börjar klösa infernaliskt på mattan och hon slutar inte förrän man rest sin trötta lekamen från soffan/framför datorn.
Försöker man plocka upp Aslan för en stund av hederligt kattgosande galopperar hon iväg från en såsom skrämd av demoner och lägger sig på behörigt avstånd tills man glömt alla tankar på umgänge katt och människa sinsemellan.
Här skulle ursprungligen en jättefin bild på Aslan varit, när hon ligger i fåtöljen och solar sig, men eftersom blogg.se bråkar med mig å det grövsta och jag inte har råd att förlora fler sömntimmar, så får ni helt enkelt föreställa er den bilden i era huvuden. Själv går jag och lägger mig.
Att ha Aslan som katt är ofta en rejäl utmaning. Hon har aldrig, inte en enda gång, legat på min mage och spunnit. Hon möter mig nio gånger av tio i dörren när jag kommer hem. För att hon vill springa ut i trapphuset och upp på sjunde våningen så att jag kan springa dit upp, bara för att hon då självmant ska springa förbi mig ner och in i lägenheten igen. Hon stryker sig kärleksfullt mot mina ben enbart när jag har glömt ge henne mat. Funkar det inte att stryka sig mot mina ben går hon ut och kräks på en matta istället. Spelar ingen roll vilken av dem, bara det är en matta. Just ganska nyligen har hon insett tjusningen i att kräkas på hallmattan, för den är extra svår att rengöra.
Aslan har en speciell stil i sin kattlåda. När hon kissar står hon med ena benet långt upp på väggen och siktar precis på kanten av lådan så att kisset ska rinna över på utsidan av lådan och på så sätt dränka in lägenheten i Aslans egen speciella kattkissodör. Kattsanden kan kosta hur mycket som helst och vara superduper-luktavstötande, för kissar katten utanför så luktar det kattkiss lik förbannat.
Aslan lägger sig gärna precis vid en dörröppning. Ska man gå från ett rum till ett annat med ett tungt eller otympligt föremål kan man vara rätt så säker på att Aslan lagt sig som överraskningsmoment precis vid en av trösklarna så att man måste ta ett stort steg över henne, vid vilket hon indignerat tittar upp på en och, jag lovar att hon gör detta, himlar med ögonen åt en. Ser man inte henne och råkar trampa på hennes svans upplåter hon ett avgrundsmjau och måste sedan krusas fram från under sängen med hjälp av skinka och andra delikatesser.
Har man just satt sig ner efter att ha jobbat/tagit hand om dotter/tvättat/lagat mat/diskat ställer hon sig på mattan i vardagsrummet, tittar upp på en och börjar klösa infernaliskt på mattan och hon slutar inte förrän man rest sin trötta lekamen från soffan/framför datorn.
Försöker man plocka upp Aslan för en stund av hederligt kattgosande galopperar hon iväg från en såsom skrämd av demoner och lägger sig på behörigt avstånd tills man glömt alla tankar på umgänge katt och människa sinsemellan.
Här skulle ursprungligen en jättefin bild på Aslan varit, när hon ligger i fåtöljen och solar sig, men eftersom blogg.se bråkar med mig å det grövsta och jag inte har råd att förlora fler sömntimmar, så får ni helt enkelt föreställa er den bilden i era huvuden. Själv går jag och lägger mig.
Kommentarer
Postat av: Kikki
Kattskrälle! Smilla brukar visserligen sköta sig på de flesta sätt och vis, men har en tendens att glida undan som en ål typ en cm från ens klappande/viftande hand nå fort jag vill kela henne. När hon å andra sidan vill kela mig har man inte en chans att missa henne. Helst ska hon vara i ansiktet och dregla!
Trackback
