Smugglosmurf

Så ser flaskan i min hand ut. Carlsberg alkoholfri öl is da shit! Det är inget vin, men det är the next best thing en lördageftermiddag framför Stryktipset. Bortsett från att jag inte en enda gång i mitt liv tittat på Stryktipset, men ni fattar lördagskänslan jag försöker förmedla?

Imorgon tror jag att det är HIF-match. Jag skiter ett stort stycke i all fotboll, förutom när det gäller att det ska gå bättre för HIF än för MFF. Det är en del av mitt Helsingborgska arv som jag måste föra med mig vidare vartän jag flyttar. Nu har jag alltså läst mig till att det är mycket spännande vem som vinner Allsvenskan. Det står mellan MFF och HIF.

Jag vet redan att HIF kommer att kuka till det. Jag är som sagt dåligt bevandrad i fotboll, men det skamliga minnet från x antal år sedan falnar aldrig. HIF stod i begrepp att vinna Allsvenskan. De behövde bara vinna sista matchen mot ett av bottenlagen för att segern skulle vara konstaterad. Jag minns inte vilket laget var, men låt oss säga att det var något skamligt dåligt i stil med Assyriska. Matchen var bara en ren formalitet.

Helsingborgs stad förberedde sig inför guldet. Det planerades mottagning av Guldhjältarna på Knutpunkten. Det skrevs banderoller. "Grattis till guldet!" stod det. Staden darrade av förväntan inför mottagandet av Guldhjältarna.
Nu skulle matchen precis bara vinnas först. Det var bara det att HIF inte vann matchen. De vann inte matchen mot ett av Allsvenskans bottenlag. Så de blev inga guldhjältar. De blev skamliga "smita in bakvägen-"silverförlorare. Banderollerna var bara att slänga. Staden darrade, inte längre av förväntan, utan av skam. Jag glömmer aldrig detta.
Ingen vidare hoppfull grund att stå på, men ändå en viss spänning, även om jag är mentalt förberedd på att MFF kommer att stå för guldbanderollerna i år. Jag är ju trots allt van.