Smugglosmurf

Har ätit frukost. Nu skäms jag lite för att jag nästan åt upp en halv ost. Det är ett beroende, och jag visste att jag borde slutat tidigare, men kunde inte förmå mig. Anonyma ostätare? Undrar hur de skulle se på ett eventuellt ostberoende på IOGT-NTO. Kanske skulle de sparka ut mig. Då får man ju förklara att summan av lasterna är konstant, om de inte visar sig allt för bajsnödiga för att förstå det. Vi får se.

Innan vi kör till favoritfolket i Laholm (f d favoritfolket i Mellbystrand) har jag en vag tanke om att jag ska hitta ett par mammabyxor. Jag är förvisso fattig, men man måste ju ändå ha ett par byxor som passar. Problemet är att mina ben verkar vara konstant för korta då jag provar byxor, vilket resulterar i att jag alltid drar mig för att köpa byxor. Följande brukar hända:
Jag provar byxor. De sitter perfekt, bortsett från att de är en decimeter för långa. Jag köper dem. Säger: "Jag får dem uppsydda" alternativt "Jag använder högre klackar på skorna när jag har på de här byxorna". Det som händer är att jag inte får dem uppsydda, för jag är för lat.
Första dagen jag använder byxorna har jag högre klackar. Jag vacklar runt som en anka, eftersom jag är för dåligt feminint tränad i konsten att gå i högklackade skor. Alla andra dagar jag har på mig byxorna har jag på mig mina vanliga skor, vilket leder till byxor som trampas på i vått och torrt och som efter fem minuter ser skitiga och sönderrivna ut nedtill. Så brukar det bli. Byxor= ångest. Usch, kanske köper mammabyxor en annnan dag istället. En vacker dag kommer det helt enkelt ändå att bli för kallt för strumpbyxor och leggings, och då kommer jag att tvingas ut för att köpa mammabyxor. Eller kanske en overall i bävernylon?