Smugglosmurf

Plötsligt känns det som att jag sitter på en lektion på mellanstadiet med ett urtråkigt och fantasilöst uppsatsämne framför mig. Men, nu har jag ju sagt att jag ska köra hela sjudagarskoceptet, så då är det bara att bita ihop och fortsätta. Sådan är jag nämligen. Det finns folk som säger att det där är typiskt svenskt, vilket jag inte vet något om, men på mig stämmer det iallafall bra in. Har jag sagt att jag ska göra något, så ser jag också till att göra det. Jag är en ganska seg och svårstartad männniska, så jag kan ibland behöva lite påtryckningar för att komma igång, iallafall om det jag ska göra är av den tråkiga modigenren, men det blir gjort. Oftast.

DEL 1:
Född för 30 år sedan (och tio månader om man ska vara petig) i Helsingborg. Modern ursprungligen från Finland, men adopterad i Sverige sedan tvåårsåldern. Fadern från de norrländska skogarna runt Arjeplog (eller Arvidsjaur? Blandar alltid ihop dem...).
På ett läskigt dagis i Råå blev jag tvingad av en gemen jämnårig flicka, Nanna, att äta sand. Tretton år senare snodde hon min pojkvän, men det är en annnan historia.
Var ett fult och töntigt barn. Eftersom jag behövde glasögon tidigt, och själv fick välja ut dem (god bless me) blev det ett vanvettigt fult par som var turkosa och rosa. Ni förstår ju själva. I sexan fick jag dansa tryckare på discona om jag tog av mig glasögonen, vilket ju ändå kändes schysst.

På högstadiet fortsatte jag att vara töntig, men blev mindre ful när mamma gick med på att jag började använda kontaktlinser. Jag tjuvrökte cigaretter vid ett par tillfällen och vid ett enda tillfälle drack jag häxblandning i en gångtunnel på söder. Annars var jag ett ganska snällt barn. I nian fick jag min första pojkvän. Vi var tillsammans länge, för att vara i den åldern iallafall. Nu har han två barn, och vi ses inte särskilt ofta, men har ändå alltid haft någon slags kontakt.

Gymnasieåren tillbringades på Olympiskolan. En helflummig vänsterskola (iallafall på den tiden) med en trots allt skön stämning i väggarna, även för icke-vänsterfolk. Jag gick humanistprogrammet och läste latin i två år. På gymnasiet hittade jag två av de vänner som fortfarande är superviktiga i mitt liv, trots att de bor långt ifrån mig (eller snarare halvlångt och jättejättejättelångt).
På vår klassresa till Rom lade jag grunden för ett VG i latin istället för ett MVG. Jag tyckte nog mest det var intressant med öl och italienska män i uniformer från flygvapnet. Min okunskap bevisades på bröllopsresan. Jag kunde inte berätta något vettigt för Peter om Forum Romanum. Däremot kunde jag på ett färgfyllt sätt berätta om vad-han-nu-hette-soldaten som jag träffade på Spanska Trappan.

DEL 2:
Jag hatade Helsingborg. Jag minns faktiskt inte riktigt varför, men jag gjorde iallafall det. Så efter gymnasiet tog det bara drygt två månader tills jag satt på bussen ("Jag vill inte flyga! Jag vill seeeeee resan och världen!!") till Devon via London. Ja, det tar lång tid attt åka buss till Devon. Ca 27 timmar närmre bestämt. Gör aldrig om mitt misstag.
Under ett drygt halvår jobbade jag först i Devon, ett vackert men helt livlöst landskap i södra England, och sedan på ett hotell vid Gatwick Airport- The Renaissance London Gatwick Hotel. Dåliga löner, höga hyror, men en kul tid med bästa vännen från gymnasiet, som var den som räddade mig till London från korna i Devon.

Efter detta blev det flera år av leveransträngning på Irland. Det var verkligen en tre år lång fest. Låt oss inte gå in på det mer. Jag hade kunnat skriva en bok om de åren.
Någonstans pausade jag lite under en termin engelska 20 poäng på Lunds universitet. Mamma undrade om jag bara tänkte ägna mig åt supande och hamburgerservering under resten av livet, elller om jag faktiskt tänkte bli något vettigt. Vilket faktiskt till slut ledde till:

DEL 3:
Att bli sjuksköterska. Jag har ju hela tiden känt ett behov av att hjälpa folk. Ja, nästan som ett kall. Hela tiden har det legat där och gnagt i mitt bakhuvud, hur jag vill hjälpa min omgivning. Bota och bättra. Stötta och lyssna.
Nä, så är det ju absolut inte. Att jag till slut blev sjuksköterska var jävligt otippat. Det är nog ett av de bästa beslut jag har råkat fatta, men det var just det, råk.

Studietiden sög. Jag var ny i Malmö och tog lång tid på mig för att överhuvudtaget acklimatisera mig. Innan jag träffade blivande maken var jag helt övertygad om att jag efter examen skulle ta första bästa flyg (Jag hade ju redan sett väääärlden från bussfönstret, varpå flyg kändes magnifikt överlägset) tillbaka till Dublin för att påbörja mitt liv som festande sjuksköterska. Så blev det då inte. Tiden i Malmö gick från outhärdlig till uthärdlig till att bli hur trivsam som helst.

DEL 4:
År 2006 i juni tog jag examen som sjuksköterska. Började jobba på den avdelning där jag fortfarande jobbar, där jag dessutom varit student i tio veckor innan examen. Helt vanvettigt att vara så lång tid på samma jobb, men det har fallit sig så, och jag trivs faktiskt. För det mesta.

2009 gifte jag mig med blivande maken, som nu då alltså är maken. Resten vet ni ju. I min mage, på vilken man kan balansera ett vinglas, vilar Einar (Julia) sedan 20 veckor tillbaka. Imorgon är vi halvvägs i graviditeten.
Eftersom jag och maken är väldigt glassiga människor har vi två lägenheter. En på Ribersborg och ett sommarnöje vid Nobeltorget. Om någon vill köpa vårt sommarnöje vid Nobeltorget så är det förresten till salu.